Göran Färm påstår att Sverige framkallar kris i EU (Brännpunkt 18/11). Den analysen saknar totalt verklighetsförankring.

Så sent som för ett år sedan lotsade Sverige framgångsrikt igenom Lissabonfördraget under vårt ordförandeskap. Det gav EU den rättsliga stabilitet som behövs inför framtiden. I ljuset av Europas skuldkris har regeringen därefter konsekvent påtalat behovet av ansvarsfulla offentliga finanser och robusta ramverk för finansmarknaderna. Under de senaste veckorna har vi engagerat oss konstruktivt i utformningen av den ekonomiska krishanteringsmekanism som är viktig för den finansiella stabiliteten inom EU och eurozonen.

Samtidigt som övriga EU diskuterar risken för en förnyad skuldkris, angriper Färm den svenska regeringen för att vi anser att EU bör föregå med gott exempel genom att fatta beslut om en stram budget för såväl 2011 som långtidsbudgeten som ska börja gälla från 2014.

För ett halvår sedan konstaterade reflektionsgruppen för EU:s framtid, under ledning av Färms egen partikamrat, den förre spanske premiärministern Felipe Gonzales, att valet för EU står mellan ”reformer eller stagnation”. Gruppen, som bestod av tolv varma EU-vänner, drog följande slutsats:

”Våra medborgare kommer bara förnya sin tilltro till det europeiska projektet, om deras ledare är ärliga när det gäller omfattningen av de utmaningar som väntar...”

Vi löser inte de utmaningar Gonzalesrapporten talar om genom mer av den politik som fört oss in i krisen. Vägen till tillväxt och global konkurrenskraft för Europa går inte via mer subventioner av markägare och livsmedelsindustrier (Arla, Nestlé, Coca Cola). Den går inte via mer planekonomi inom jordbruket. Den går inte via mer subventioner till kolkraftverk eller regionalpolitiskt subventionerade popkonserter med Elton John.

EU är inte dömt att marginaliseras och bli en ”ovidkommande västlig halvö på den asiatiska kontinenten”, som Gonzalesrapporten drastiska formulering lyder. EU har gjort stora framsteg mot fördjupad europeisk integration under de senaste tjugo åren med den inre marknaden, euron, och Lissabonfördraget som främsta exempel. Men om vi vill få Europa på fötter igen ekonomiskt måste vi genomföra seriösa reformer. Vi måste börja nu. Och reformerna måste omfatta EU:s egen budget.

Ett konkurrenskraftigt jordbruk är inte ett jordbruk som behöver subventioner utan som står på egna ben. Idag kostar jordbruksstödet Europas skattebetalare 500 miljarder kronor per år, drygt 40 procent av den samlade EU-budgeten. Sveriges kostnader för jordbruksstödet är 14 miljarder kronor. Det är mer än regeringens samlade reformer i budgetpropositionen för 2011.

Sverige vill att EU ska föregå med gott exempel för att lösa den verkliga krisen. Vi vill minska och modernisera EU:s budget. Vi vill se ett tak för den fleråriga budgetramen som ligger under en procent av EU:s samlade BNI. Inom denna ram vill vi modernisera budgeten. Istället för subventioner till markägare, livsmedelsindustrier och kolkraftverk vill vi satsa på sådant som skapar uthållig tillväxt och ger europeiskt mervärde.

Även på detta område är vi konstruktiva och vill satsa på ett antal prioriterade områden där EU-länderna tillsammans kan nå större framgångar än de skulle var för sig. Det handlar om forskning och utveckling, infrastruktur, miljö och klimat, bekämpning av gränsöverskridande brottslighet samt gemensam utrikespolitik. Inga dåliga ambitioner kan tyckas, men fortfarande små budgetposter i relation till jordbrukspolitiken och regionalpolitiken.

Det räcker då inte att skjuta budbäraren och skrika på mer av den politik som förde Europa in i krisen. Istället krävs beslutsamhet och tydliga visioner. Det har alliansregeringen i EU-politiken.

Vi som brinner för Europa måste bry oss om EU:s framtid på allvar.

BIRGITTA OHLSSON (FP)

EU-minister