Debatten om euron har ensidigt handlat om pengar och ekonomi. Men en folkomröstning handlar i grunden inte om hur räntan i Sverige kommer att utvecklas jämfört med räntan i Tyskland utan om Europatanken som sådan, skriver moderatledaren Bo Lundgren.

Debatten om euron har under hösten varit ensidigt inriktad på analyser av tänkbara makroekonomiska effekter i olika konjunkturella skeenden blandat med resonemang kring optimala valutaområden.
Därutöver har också krav på så kallade buffertfonder och större offentliga överskott, i praktiken överbeskattning, förts fram från vänsterhåll.
Debattens utgångspunkt bör vara en annan. En folkomröstning om euron handlar i grunden inte om hur den femåriga räntan i Sverige kommer att utvecklas jämfört med räntan i Tyskland, eller om buffertfonder skall införas, utan om Europatanken som sådan.Europeiska unionen är ett samarbete för frihandel och fred. Genom att riva gränser mellan människor och företag har medlemsländerna knutits så nära varandra att väpnade konflikter har blivit omöjliga. Frihandel innebär också ökat välstånd. De länder som har valt en fri och öppen ekonomi har vuxit mångdubbelt snabbare än länder som valt slutenhet och planekonomi.

Det är frihetens förtjänster som är orsaken till moderaternas långa engagemang för det europeiska samarbetet. Det ligger också bakom vårt stöd för euron. På en gemensam marknad är det naturligt att ha en gemensam valuta.
Det gör dessutom marknadsekonomin mer effektiv. Kostnaderna och krånglet för valutaväxlingar och valutaförsäkringar minskar. Prisjämförelser mellan länderna underlättas. Konkurrensen förstärks. Priserna blir lägre. Och tillväxten högre.
Med euron följer också andra fördelar för Sverige, som kan få stor effekt på längre sikt. Under de senaste tre decennierna har vi halkat efter omvärlden, i huvudsak därför att det inte har varit tillräckligt lönsamt att driva företag, att investera och att arbeta i vårt land.
Metoden för att parera en successivt försämrad konkurrenskraft med fast växelkurs var att genomföra omfattande och upprepade devalveringar. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet skrevs kronan ned med sammanlagt 45 procentenheter. När växelkursen släpptes fri för tio år sedan behövdes det inte längre några devalveringsbeslut.
Marknaden har skött nedvärderingen på egen hand.

I takt med att kronan försvagas, försämras svenska medborgares köpkraft. Vi har blivit allt fattigare i jämförelse med andra länder. Men trots det har det inte gjorts något åt de grundläggande strukturproblemen i ekonomin.
I längden är detta naturligtvis en ohållbar strategi. I alla fall om vi inte vill sluta som ett land vars främsta konkurrensmedel är billiga produkter och låga löner.
Risken med att införa den gemensamma valutan är att den politiska vänstern och LO gör euron till ett alibi för att skärpa överbeskattningen av medborgarna. Skulle de få igenom sina krav på införandet av buffertfonder är det i praktiken detsamma som att höja skatterna.
Även ökade överskott i de offentliga finanserna har föreslagits. Motivet från vänsterhåll för båda dessa åtgärder är att ge utrymme för att i efterhand rätta till missgrepp i den ekonomiska politiken eller i avtalsrörelserna.
Men samtidigt innebär det ju att det blir lättare att inte ta ansvar från början, då
det finns pengar undanlagda för att lappa och laga de problem som stela system och strukturproblem medför.
Moderaterna avvisar tanken på att euron kräver en kontinuerlig överbeskattning. Istället för att socialisera hushållens inkomster ytterligare bör åtgärder vidtas för att förbättra ekonomins funktionssätt.

Under hela devalveringstiden var inflationen i Sverige skyhög, huvudsakligen på grund av att starka fackförbund gång på gång drev upp lönerna väsentligt snabbare än produktiviteten ökade. När bubblan brast och det tidiga 1990-talets kris sköljde över samhällsekonomin bröts denna trend. I tider av massarbetslöshet kunde inte ens de svenska fackförbunden agera som känslokalla kravmaskiner.
Efter att Riksbanken gjordes självständig, och även socialdemokraterna accepterade att låg och stabil inflation är en central målsättning, infann sig åtminstone delvis en ny anda på svensk arbetsmarknad. Löneökningstakten har under senare delen av 1990-talet varit mer anpassad till produktivitetsutvecklingen i
ekonomin.

Om euron införs i Sverige finns förvisso en risk att vissa fackförbund återigen kan komma att driva fram orimliga löneökningskrav, eftersom det inte som idag innebär att räntorna stiger. Det sannolika är emellertid att såväl arbetstagar- som arbetsgivarorganisationer skulle följa de begränsningar som sätts av vår produktivitetsutveckling.
Även efter ett införande av euron i Sverige kommer det att finnas ett behov av åtgärder för att hålla inflationsförväntningarna stabila. Nationellt faller då ansvaret helt och hållet inom det finanspolitiska området. Det bör därför etableras tydliga finanspolitiska målsättningar och tillämpas öppen redovisning av beslutsunderlag, precis som varit fallet för den svenska Riksbanken.

Om Sverige ansluter sig till den gemensamma europeiska valutan innebär det slutet på den 30-åriga epok då inhemska strukturproblem har gömts undan med en fallande krona och allt sämre köpkraft för medborgarna.
Med euron måste Sveriges regering, oavsett färg, att förbättra villkoren
för företagande, arbete och investeringar. Det handlar således inte om ett val mellan vänster och höger, utan om ja eller nej till ett mer företagsamt, arbetande och växande Sverige.

Bo Lundgren
partiordförande(m)