EU:s utvidgning till öst är en historisk rättelse. In kommer ett antal länder som skulle ha varit där från början, men inte fick.
De centraleuropeiska länderna ser EU som en värdegemenskap. De har alltid sett sig som en del av det europeiska historiska och kulturella arvet. Medlemskapet är för dem en symbolisk bekräftelse av detta faktum. Detta är viktigt efter nära ett halvsekel av påtvingad östlig hegemoni.
Utan tvekan lockar också EU:s ekonomiska framgång. Genom att ansluta sig till den gemensamma marknaden och tillägna sig dess regler hoppas man att snabbare uppnå samma materiella välstånd som i väst.

Men de nya länderna glömmer inte att den ekonomiska integrationen var från början, och är alltjämt, ett verktyg för fred och stabilitet.
Det handlar om att upprepa samma konststycke som lyckades mellan Frankrike och Tyskland. Denna gång på Tysklands östra sida. Någon krigsrisk finns där förvisso inte, men det återstår mycket att göra för att fylla igen förtroendeklyftor mellan Tyskland och Polen eller Tjeckien, och slutföra försoningsprocessen.
Den balkanska tragedin är en otäck påminnelse om att hat och blodspillan inte är eliminerade ens från vår egen kontinent.

De nya medlemsstaterna delar erfarenheter av krig, diktatur eller främmande dominans med de flesta andra europeiska länder. Dock inte med Sverige. I den meningen hamnar de i de invigdas krets som vet att värdera den europeiska integrationen för annat än direkt ekonomisk nytta.
För svenskarna är EU:s attraktionskraft låg. Säkerheten klarar vi bättre själva, med hjälp av alliansfriheten. Levnadsnivån i Sverige var bland de högsta i världen. Visserligen är den inte det längre.

Men en gemensam europeisk valutapolitik kan göra saken värre, anser de flesta. De europeiska miljönormerna är lägre än kraven här hemma. Brysselbyråkratin är inget att se upp till. Den är makthungrig, föga effektiv och ibland korrupt. Beslut fattas utan insyn och demokratisk kontroll.
Mot den bakgrunden var det kanske en riktig bedömning att statsministern skulle göra sig bättre på bild med sörmländska kossor än bland europeiska ledare i Madrid.

Det som förvånar är att den tills för inte så länge sedan entusiastiske europén Göran Persson blivit en nygammal isolationist.
Sverige skaffade sig ett ansenligt förtroendekapital genom sitt energiska arbete för utvidgningen. Toppmötet i Göteborg i juni 2001 var höjdpunkten. Nu, på själva upploppet, är detta förtroendekapital lättvindigt förslösat.
I det förestående arbetet att integrera ”det gamla” och ”det nya” Europa kommer förtroendet att bli en bristvara. Genom en serie åtgärder den senaste tiden har Sverige givit mer näring åt misstroende. Utvidgningens syfte har motverkats.

Tills för inte så länge sedan hette det att utvidgningen var en stor fördel för Östersjöregionen. Samverkan inom EU skulle skapa dynamik och öppna nya möjligheter för landskap som Blekinge m fl.
Nu ställer sig Sveriges statsminister ”frågande” till samarbetet runt Östersjön. Han har upptäckt att det ”handlar om olika samhällen med olika intressen”.
Med sikte på de njugga härhemma varnar statsministern för Östeuropa. Han pekar på Estland och Polen (som ligger i Baltikum och Centraleuropa, inte i Östeuropa) som enligt honom borde beskatta sin överklass hårdare.
Det är inte hållbart, menar han, att vi i Sverige ska ta ut höga skatter och skicka pengar till dem. Är det populism? Att fiska i grumligt vatten? Ja, det är det, men också att tala mot bättre vetande.
Det är en ovanligt billig utvidgning som är på gång. Den solidaritet som det rika Europa tidigare visade Grekland, Spanien, Portugal eller Irland, och även östra Tyskland, är borta. Trots att man fått en gigantisk ”fredsåterbäring”, i form av besparingar på försvaret som man kunnat göra efter Sovjetväldets sönderfall.

De krasst ekonomiska vinsterna på lite längre sikt, till följd av utökad marknad och snabbare tillväxt, inte minst i Sverige, kommer att vida överstiga utvidgningskostnaderna på kort sikt.
Ekonomer tillägger att höga skatter inte skapar tillväxt. De hämmar den. De är bekymrade över det höga skattetrycket, fullt jämförbart med Sveriges, i de relativt fattiga postkommunistiska länderna.

En samordnad skattepolitik inom EU är Sverige bestämt emot. Varför ska då Estland inte få ha ett annat skattesystem än Sverige har? Och förresten: det finns långt fler rika nolltaxerare i Sverige än det finns för lågt beskattade rika ester.
Till detta kommer det svenska initiativet från december förra året att hålla EU:s nästa långtidsbudget under 1 procent av BNP, mot det nuvarande taket på 1,27 procent. Brevet med bantningskravet från de sex rika EU-medlemmarna offentliggjordes två dagar efter det misslyckade toppmötet i Bryssel.
Det kom att tolkas som ”ett straff”, främst för en av de nya, Polen, som sade nej till förslaget om den nya EU-författningen. Tolkningen tyder måhända på överkänslighet, men tidpunkten för att visa sparivern var synnerligen illa vald. Precis när EU håller på att bli större och behöver bli starkare.

Det är med en rad förolämpningar som Sverige välkomnar de nya EU-medlemmarna: uttalandet om ”social turism” som utmålat de nya EU-medborgarna som snyltare, förslaget om övergångsregler som tar tillbaka tidigare löften, LO:s affischkampanj mot lönedumpning med de nakna jobbarna från öst etc.
Alltsammans skapar bilden av Sverige som en del av det egoistiska, kortsynta och självgoda västerlandet.
Balterna och centraleuropéerna har haft anledning att se Sverige som en av sina bästa vänner inom EU.
Enligt opinionsundersökningarna skulle de flesta av de nuvarande medlemsstaterna säga nej till utvidgningen om frågan ställdes i en folkomröstning. Men inte i Sverige. Här har utvidgningen haft ett solitt stöd. Tills nyligen.

Nu blir östutvidgningen ett faktum om tre veckor. Politikerna som drev igenom detta är värda en eloge, trots att de kommit på andra tankar i sista minuten. Många högtravande tal kommer att hållas. De nya EU-medborgarna kommer att glädjas.
Men de träder in i den fina klubben några illusioner fattigare. Det är ingen nackdel. Överdrivna förhoppningar är tvärtom en nackdel.

Det i sista stund frammanade misstroendet kan däremot slå tillbaka på Sverige. Sverige riskerar att marginaliseras. Sverige är ju inget stort land i Europas hjärta. Under lång tid var Sveriges utanförskap en fördel. Men nu satsar Europa på integration och samarbete.
Epoken med skyttegravar, järnridåer och murar går i graven. Definitivt, får man hoppas. Utanförskap blir till nackdel.

Jakub Swiecicki
redaktör vid Utrikespolitiska institutet

Statsvetaren Jakub Swiecicki flyttade från Polen till Sverige 1972. På Utrikespolitiska institutet följer han Europafrågor med fokus på Central- och Östeuropa. Stödde demokratirörelsen och Solidaritet. Arbetade bl a som rådgivare till den första icke-kommunistiska regeringen i Polen 1989–90.