Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.

Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.

I valet står två tydliga alternativ mot varandra om vem som ska förteräda Sverige i världen. Ett rödgrönt alternativ, där två av partierna 16 år efter Sveriges EU-inträde uttalar ett stöd för Europasamarbetet som är försett med tydliga brasklappar. De rödgröna säger uttryckligen att de inte ser EU som Sveriges viktigaste arena för internationellt samarbete. En rödgrön regering skulle matta bilden av Sverige som en pålitlig partner för frihet, fred och säkerhet och försvaga Sveriges förmåga att driva frågor i EU.

Alternativet är en allians för ett Sverige som står starkare i i Europa och ett Europa som står starkare i världen – en allians som har fört in Sverige i det europeiska samarbetets centrum. Vår vision om Europas framtid är tydlig och vår närvaro i EU:s beslutsfattande ambitiös. Vår hantering av finanskrisen och klimatfrågan har väckt respekt i omvärlden.

Vi har en politik för världens fattiga och förtryckta som inte bara består av god vilja utan av konkreta insatser. Vi har med både militärt stöd och ett omfattande utvecklingsbistånd bidragit till att ge fredsinsatsen i Afghanistan en bred inriktning. De rödgrönas intention att sätta ett tidigt slutdatum för vårt militära stöd äventyrar fredsarbetet och banar väg för talibanerna.

Vi står på de förtrycktas och de frihetskämpandes sida. När det krävs tvekar vi inte att förespråka smarta sanktioner som drabbar regimen men inte folket i auktoritära länder. Särskilda medel i biståndet har avsatts för att stödja demokratiska dissidenter och försvarare av mänskliga fri- och rättigheter. På andra sidan blockgränsen finns företrädare som har mer gott att säga om Kuba än om USA.

Årtiondena sedan sovjetimperiet föll samman har kännetecknats av en snabb integration av världsekonomin med kraftigt ökade handelsflöden. Det har skett en förskjutning av världens ekonomiska tyngdpunkt i riktning mot Asien och ett historiskt stort antal människor har tagit klivet ur fattigdom. Samtidigt har det skett en informations- och kommunikationsteknologisk revolution som förändrat livsbetingelserna för människor i såväl Motala som Maputo. Det kan inte lämna utrikespolitiken oförändrad. En modern svensk regering måste ta globaliseringens och digitaliseringens möjligheter och utmaningar på allvar – inte minst för att värna Sveriges roll i världen.

Sverige ska vara en ledande kraft för frihet på nätet. Denna tydliga ambition faller sig naturlig för alliansregeringen, som bejakar att Sverige är ett av världens friaste och mest digitaliserade länder, med en tradition av öppenhet och en profil som ledande it-nation. Insikten att vi lever i en digitaliserad värld ska även avspeglas i biståndet. Vi höjer därför ambitionsnivån på området informations- och kommunikationsteknologi för utveckling (ICT4D), som handlar om att i biståndet använda informationsteknologi för att bidra till tillväxt, frihet, kunskap och en närmare värld.

Vi måste trycka på för framgång i förhandlingarna om ett världshandelsavtal i WTO:s Doha-runda. Tillsammans med EU behöver vi vidareutveckla samarbetet inte minst med Kina, där de ekonomiska framstegen inte får skymma behovet av främjandet av kraven på respekt för de mänskliga rättigheterna.

Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).

För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern.

Den som tar kampen mot fattigdomen på allvar måste också slipa de verktyg som står till buds för att bekämpa den. Vi kommer att fortsätta ansträngningarna att skapa ett modernt bistånd som kännetecknas av transparens, fokus på resultat och ett oförtrutet arbete mot korruption och oegentligheter. När alliansregeringen får bestämma är biståndspolitiken inte längre skild från utrikespolitiken.

Regeringen har nu öppnat ambassader i samtliga länder där vi är engagerade med bistånd men som tidigare bara hade Sidakontor – länder som Kambodja, Georgien och Mali. På biståndsområdet har de rödgröna egentligen inga besked, utan förefaller nöjda med tanken att återgå till tidigare års passiva utbetalningspolitik.

Sverige behöver en sammanhållen och konsekvent politik för att stärka sin roll i världen. En sådan politik står vi för.

CARL BILDT (M)

utrikesminister

EWA BJÖRLING (M)

handelsminister

GUNILLA CARLSSON (M)

biståndsminister