Vad kommer Carl Bildt att säga om de plågade människorna i Darfur, när han i dag möter sina utrikesministerkollegor vid FN:s nya råd för mänskliga rättigheter i Genéve? Som bekant har, eller hade, Carl Bildt ekonomiska intressen i Sudans oljeindustri. Foto: ZOHRA BENSEMRA
I snart två decennier har vi haft förmånen att leva i en tid som blir allt friare. Bakom de svarta rubrikerna om övergrepp i skilda delar av världen finns också en annan verklighet.
En verklighet som innebär att allt fler länder faktiskt respekterar de mänskliga rättigheterna och att allt fler människor åtnjuter de fri- och rättigheter som är själva definitionen på ett öppet samhälle.
Mycket konkret innebär detta att färre enskilda människor torteras och avrättas, färre fängslas och spärras in på godtyckliga och rättsvidriga grunder; att fler kan tala, skriva och tänka fritt och att allt fler inser att de har rättigheter som fria medborgare i ett fritt samhälle.
Omdaningen, inte minst i vårt närområde, har varit dramatisk i och med förvandlingen av Öst- och Centraleuropa från totalitära kommunistiska samhällen, baserade på repression och förtryck, till öppna rättsstater, demokratiskt styrda och grundade på respekt för de medborgerliga fri- och rättigheterna.
I januari deltog jag i högtidligheterna på årsdagen av kampen om tv-tornet i Vilnius, en påminnelse om hur mycket som har förändrats och hur avgörande den enskilda människans engagemang för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati kan vara.
Längre söderut – på Balkan – var utvecklingen mer problemfylld, våldet långt mer omfattande och övergreppen än mer brutala än i Vilnius 1991. Under mina år som medlare och som omvärldens representant i regionen skaffade jag mig ytterligt konkreta och ofta smärtsamma erfarenheter av hur utlämnade de enskilda människorna är i ett samhälle där makt är rätt och denna makt sitter i änden på en gevärspipa.
Dessa år lärde mig att mänskliga rättigheter handlar om viktiga principer som människans värdighet och hennes rätt att vara fri, men lika ofta också om hennes rätt att över huvud taget finnas till.
Varje år gör UD en sammanställning av tillståndet i olika länder när det gäller mänskliga rättigheter. Det är ett oerhört ambitiöst arbete som egentligen bara har sin motsvarighet i amerikanska State Departement som för övrigt samtidigt lade fram sina rapporter.
Årets rapporter visar att utvecklingen fortsätter att gå åt rätt håll, även om det sker i en långsammare takt än efter Berlinmurens fall 1989.
Den avtagande förändringstakten, liksom omfattningen av de problem som alltjämt återstår att lösa, understryker betydelsen av att det internationella arbetet för att stärka de mänskliga rättigheterna fortgår med oförminskad styrka och intensitet.
Vi har också fått en ny typ av frihets- inskränkningar som följer av informationsteknologins utveckling. Mobiltelefoni och internet har inneburit en frihetsrevolution som de gamla auktoritära maktstrukturerna får allt svårare att hantera.
Bara de senaste veckorna har vi kunnat läsa om enskilda individer som har dömts för vad de skrivit på sina bloggar och om försök att censurera YouTube i Turkiet. Den kinesiska censuren av webben är sedan tidigare väl känd och föremål för omvärldens kritik.
Idag möts FN:s nya råd för mänskliga rättigheter för fjärde gången i Genève och det blir tillfälle för mig som företrädare för Sverige ta upp några av de värsta exemplen på systematiska och avsiktliga brott mot de mänskliga rättigheterna.
Dit hör övergreppen mot civilbefolkningen i Darfur i Sudan liksom förtrycket av det egna landets invånare i länder som Zimbabwe och Burma. Kuba, Iran, Kina och Vitryssland finns också i kretsen av länder som förnekar sina medborgare de rättigheter som vi betraktar som självklara och som ett öppet samhälle måste erbjuda.
Men det finns också framsteg att rapportera som exempelvis i Nepal.
Och när Michele Bachelet i fjol svor presidenteden i Chile sändes ett viktigt budskap till alla andra som varit utsatta för brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi som upplevde de försvinnanden och övergrepp som skedde i Latinamerika under de mörka åren på 1970- och 1980-talen kan nu glädjas åt att Sverige, som ett av de första länderna i världen, undertecknade den nya FN-konventionen mot ofrivilliga försvinnanden.
FN:s arbete är viktigt, men organisationens effektivitet begränsas av att de länder som själva inte fullt ut lever upp till FN-stadgans krav på respekt för mänskliga rättigheter allt för ofta tillåts bromsa utvecklingen.
De ifrågasätter kritiken och betraktar den som en otillbörlig inblandning i medlemsstaternas inre angelägenheter.
Det gäller bland annat Ryssland och Kina, som vid allt för många tillfällen har begränsat säkerhetsrådets möjligheter att agera mot länder som sätter sig över de mänskliga rättigheterna.
Sveriges roll, att vara en klar och tydlig röst för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, är viktig. Vi får aldrig tystna i kritiken mot de kvarvarande diktaturerna eller de mer eller mindre auktoritära regimer där rättighetsskyddet är alltför svagt.
Vi måste också ha styrkan att kritisera brister i vår egen krets.
Men ännu viktigare än den verbala kritiken är det konstruktiva arbete som kan bedrivas för att skapa goda incitament hos politiker i andra länder att garantera medborgarnas fri- och rättigheter.
Succén med den Europeiska unionens utvidgning är det kanske bästa exempel som historien erbjuder på hur utsikten att få delta i ett framgångsrikt samarbete och få del av en stark välståndsutveckling kan motivera reformprocesser av en omfattning och snabbhet som annars skulle ha framstått som helt orealistiska.
Och det som i går gällde för länder som Lettland och Polen gäller idag för västra Balkan, Ukraina, Turkiet och södra Kaukasus.
Även om medlemskapet kan tyckas avlägset i några fall, medan det i andra är betydligt närmare, utgör utsikten att få vara med i någon form av samarbete motiv nog för att stimulera reformarbetet.
Sverige har varit ett av de länder som allra starkast drivit på EU:s utvidgning och vi kommer att fortsätta med detta, bland annat för att stärka de mänskliga rättigheterna i vår del av världen.
Vi kan göra mycket utanför vårt närområde. Utvecklingspolitiken får med den nya regeringen en starkare tonvikt på stöd till demokrati och marknadsekonomi. Det kommer att finnas ett tydligare rättighetsperspektiv i våra biståndsinsatser fram-över som ytterligare ett sätt att stärka incitamenten för reformer som tryggar individens fri- och rättigheter.
Jag tillhör dem som länge har talat om betydelsen av att använda Europeiska unionens och dess medlemsländers ”mjuka makt” för att få starkare genomslag för de idéer om människans frihet och värdighet som vi betraktar som självklara.
Det handlar om idéer som borde få gälla för alla människor i alla framtider. Fri- och rättigheter som visserligen är oförytterliga och universella, men som ännu har en bra bit kvar att färdas innan de har blivit globala.
