Den svenska försvarsmakten har under det senaste decenniet genomgått radikala förändringar som handlar om mycket mer än nedlagda regementen och flottiljer. Försvaret har förändrats från en stor massarmé till ett litet insatsförsvar, från försvar av Sverige till global verksamhet, från produktion för ett mobiliseringsförsvar till skarpa insatser, från folkförsvar till professionella soldater.

En ordnad avveckling av stora mängder materiel och anläggningar har tagit stor kraft sam­tidigt som internationella åtaganden krävt snabb anskaffning av nödvändig ny materiel.

Det är sant att ÖB och hans staber i det massiva förändringsarbetet haft svårt att förutse kostnader för personal och drift.

Försvarets kris är dock mycket allvarligare än en kameral fråga om kronor och ören.

Sverige har under de senaste fem åren allvarligt rubbat den historiska ”nordiska balansen” och successivt börjat överlåta ansvaret för den nordiska stabiliteten på Finland och Norge. Det enklaste sättet att övertyga sig om att så är fallet är att studera de nordiska försvarsutgifternas fördelning per land under perioden 1990–2006.

Enligt SIPRI var fördelningen mellan länderna konstant fram till sekelskiftet, men från 2001 har det skett ett trendbrott och Sverige har minskat sin andel från 38 till 31,5 procent.

Med de inriktningar som nu diskuteras kan den andelen komma att sjunka ytterligare till under 30 procent. Vår stabiliserande roll övertas successivt av Finland och Norge som ökar sina åtaganden i motsvarande utsträckning.

Det intressanta är att ländernas utgifter följdes åt nedåt som andel av BNP fram till 2001, men att de övriga nordiska ländernas regeringar efter 2001 gjort en annan bedömning när det gäller behovet av försvarssatsningar. Frågan är om den svenska statsledningen känner till något om framtiden som de övriga nordiska länderna inte känner till.

Den här anmärkningsvärda neddragningen av de svenska ambitionerna i det nordiska området förvärras av två specifikt svenska förhållanden.

Sveriges ensidiga inriktning på internationell verksamhet ökar kostnaderna och leder till ytterligare förbandsneddragningar.

Pengarna räcker inte till att satsa internationellt och samtidigt behålla ett trovärdigt försvar hemma. Dels kostar de internationella operationerna att genomföra, dels medför kraven på speciell utrustning och övningar att varje förband blir dyrare att sätta upp.

Regeringen bör alltså skjuta på beslutet att satsa på en ny EU Battle Group 2011 tills vi fått ett försvar med balans mellan det nationella och det internationella.

Sveriges industripolitiska ambitioner har lett till en obalanserat hög satsning på materiel jämfört med personal- och driftskostnader.

Enligt FN:s nedrustningsrapporter satsade Sverige i genomsnitt 42 procent av försvarsbudgeten på materiel under perioden 2003-2006. De övriga nordiska och europeiska länderna satsar normalt mellan 25 och 28 procent på materiel.

Neddragningen av verksamhet i kombination med kostnaderna för Jas är huvudorsaken till obalansen mellan driftskostnader och materielinvesteringar. Personal- och driftskostnaderna var faktiskt lägre i Sverige än i Norge under 2006.

Den sammantagna effekten av en ökad internationell ambition och en bibehållen hög försvarsindustriell profil har lett till att den personella verksamheten och antalet krigsförband hamnar på historiskt sett extremt låga nivåer. Det låga antalet förband är alltså inte en följd av svag ekonomistyrning utan resultatet av statsmakternas medvetna inriktning för försvaret.

Konsekvenserna av den förda politiken blir att försvaret i stort sett utvecklats till en kompetensorganisation där kärnor av personal utvecklar mycket bättre förmåga än tidigare i ett internationellt sammanhang. Frågan är dock om de fåtaliga förbanden kan fylla någon som helst säkerhetspolitisk funktion när den politiska ledningen väl behöver försvaret. De kvarvarande förbandens och Försvarsmaktens relevans kan ifrågasättas.

Det svenska försvaret har en historisk tendens att måla in sig i hörnet med extremlösningar.

För bara 20 år sedan var läget det diametralt motsatta mot idag. Den stora mängden förband i armén i kombination med små materielinvesteringar ledde till synnerligen ålderstigen materiel för flertalet förband – tiden för att modernisera arméns materiel skulle ha uppgått till över 90 år.

Det anmärkningsvärda var att varken försvarsledningen eller departementet var uppmärksammade på det extrema läget innan dåvarande ÖB Bengt Gustafsson med hjälp av externa rådgivare påbörjade den tidens resa mot balans.

Fixeringen vid kalla krigets hotbildstänkande präglar fortfarande försvarsplaneringen. I brist på invasionshot jagar riksdag och regering nya hotbilder globalt och till och med inom klimatområdet.

Grundproblemet är att statsmakterna inte förmått att frigöra sig från hotbildstänkandet för att i stället tydliggöra en konkret och rimlig ambition för svensk säkerhetspolitik i norra Europa.

Med en sådan ambition kan ett bra svenskt försvar utformas. Utan en sådan ambition behövs egentligen inget svenskt försvar alls.

Den viktigaste frågan är inte förändringar i grundorganisationen. Det avgörande är i stället om statsledningen har ambitionen att återta en ansvarsfull roll för det svenska försvaret i närområdet eller om Sverige avser att fortsätta abdikera från sin historiska uppgift att verka stabiliserande i Norden.

JOHAN KIHL

generallöjtnant

chef för Försvarsmaktens högkvarter 2002–2004

PER-EGON JOHANSSON

företagskonsult Interpares Management Consultants, statssekreterare i kommunikationsdepartementet 1991–1994

DAG SUNDSTRÖM

företagskonsult Interpares Management Consultants, direktör McKinsey & Co 1998–2001