Under sommaren har klimatförändringarna börjat synas på allvar. Avsmältningen av Arktis har varit rekordsnabb och rekordstor, stora delar av USA har drabbats av extrem torka och Sverige har drabbats av ovanligt omfattande skyfall. Den här typen av fenomen kommer vi att få se mer av i takt med att vårt klimat förändras.
Nyligen lade alliansregeringen fram en budget med nya reformer för 23 miljarder kronor, men nästan inga av dessa gick till klimatåtgärder.
Åsa Romson,
Helena Leander
Enligt FN:s klimatpanel IPCC måste rika länder minska utsläppen med 25 – 40 procent före år 2020 om vi ska ha en chans att undvika en global klimatkollaps. Och till år 2050 ska utsläppen minska med 85 – 90 procent, enligt EU:s mål. Länder med goda förutsättningar som Sverige bör ligga i det övre spannet.
På tisdag (16/10) presenterar Naturvårdsverket siffrorna över de svenska klimatutsläppen 2011. Men vi vet redan nu åt vilket håll det pekar: de svenska utsläppen har minskat till 62 – 63 miljoner ton koldioxidekvivalenter (CO2e) år 2011 jämfört med 2010. Vi har fått fram denna siffra genom att granska den utsläppsstatistik som siffran baseras på, som till största del redan finns tillgänglig.
Denna nivå är lägre än 2006 men högre än 2009. Sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har nivån pendlat upp och ner mellan 60 och 65 miljoner ton, en nivå som är skyhögt över vad som är hållbart. En svagt minskande trend finns dock och regeringens egen prognos visar på en minskningstakt på cirka 0,7 procent per år.
Vi kan dra två slutsatser av detta:
Takten i klimatarbetet är alldeles för långsam. Om utsläppen fortsätter att minska i denna takt kommer vi att nå EU:s klimatmål 150 år för sent.
För det andra: De svenska utsläppen styrs i första hand inte av politik, eftersom de politiska styrmedlen är så svaga. Utsläppsnivån styrs istället av vädret och av konjukturen. Har vi haft en kall vinter och högkonjunktur så ökar utsläppen, har vi haft en varm vinter och lågkonjunktur så sjunker utsläppen.
När det gäller den första frågan, om utsläppstakten, så kan vi konstatera att gapet mellan vetenskapens rekommendationer och alliansens politik växer för varje år. År 2011 uppgick gapet till tio miljoner ton CO2e och 2020 kommer gapet att ha ökat till cirka 20 miljoner ton, om utsläppen fortsätter i den takt som regeringen tror. Att skjuta denna fråga på framtiden och låta gapet vidgas ännu mer är ansvarslöst mot dem som kommer efter oss, som kommer att tvingas till mycket drastiska åtgärder för att få ner utsläppen.
När det gäller den andra frågan, om politiken för att sänka utsläppen, så kan vi konstatera att det är framför allt en sektor där utsläppen förändras från år till år: sektorn för tung industri och el-/värmeproduktion. Här har utsläppen rört sig dramatiskt mellan den kalla vintern 2010 och den varma vintern 2011.
Därför är det märkligt att regeringen nu beslutat att ta bort koldioxidskatten för kraftvärme, som ingår i den här sektorn. Naturvårdsverket har varnat för att detta kan leda till ökade utsläpp. Därmed finns inga fungerande styrmedel för att begränsa utsläppen från några av de största utsläpparna, eftersom EU:s utsläppshandelssystem inte fungerar som det var tänkt.
Resten av utsläppen, som framför allt kommer från transporter, bostäder och jordbruk, har legat ganska stilla de senaste åren. Utsläppen från vägtrafiken minskade marginellt förra året, men minskningen är extremt liten med tanke på vad som skulle krävas.
Sverige håller på att missa klimatmålen med 150 år. Detta verkar dock inte bekymra alliansregeringen. Nyligen lade alliansregeringen fram en budget med nya reformer för 23 miljarder kronor, men nästan inga av dessa gick till klimatåtgärder. Under hela den 4,5 timmar långa budgetdebatten som följde efter budgetpresentationen så nämnde finansminister Anders Borg inte klimatet vid ett enda tillfälle.
Vi menar att Sverige behöver en klimatlag med ett utsläppstak som ska säkerställa att utsläppen håller sig inom den nivå som vetenskapen har fastslagit för att vi ska undvika en global klimatkollaps. Enligt förslaget ska varje regering ansvara för att utsläppen håller sig inom ramarna, på samma sätt som det finanspolitiska ramverket i dag anger ramarna för den ekonomiska politiken.
Miljöpartiet föreslog nyligen ett klimatpaket på 41 miljarder de kommande fyra åren, med stöd kollektivtrafik, förnybar energi och anpassning till ett nytt klimat med mer extremt väder. Vi finansierar klimatpaketet med ekonomiska styrmedel som gör det mer fördelaktigt att välja klimatsmarta alternativ framför det som smutsar ner.
Alliansregeringen har valt en annan väg: man tar bort koldioxidskatten för några av de största utsläpparna, man argumenterar emot klimatskatter i allmänhet och man avstår nästan helt från klimatsatsningar trots många miljarder i reformutrymme. Resultatet är tydligt: Sverige riskerar att missa klimatmålen med 150 år.
ÅSA ROMSON
språkrör Miljöpartiet de gröna
HELENA LEANDER
klimatpolitisk talesperson Miljöpartiet de gröna
