ed beslutet av vårriksdagen 2010 att låta värnplikten och civilplikten vara vilande togs det sista steget i en lång process för att modifiera och till sist i grunden förändra principerna för försvarets personalförsörjning. Värnplikten som institution var därmed i praktiken borta och ersattes av ett system med anställda soldater och sjömän.

Från regeringen betonades visserligen gång på gång att det inte var fråga om en övergång till ett yrkesförsvar utan om en effektivisering och liberalisering där plikt ersattes av frivillighet, men detta handlade mera om politisk retorik än om en adekvat beskrivning.

De huvudsakliga skälen bakom det som med rätta beskrevs som ett systemskifte var att värnplikten, på samma sätt som tidigare alliansfriheten och invasionsförsvaret, ansågs ha tjänat ut. Med den stora omläggning av försvaret som inleddes 1999–2000 minskade mängden förband drastiskt. Denna process fortsatte i försvarsbeslutet 2004 då den avsedda insatsorganisationen i stort sett halverades och alla enheter för nationellt försvar utom hemvärnet ströks bort av budgetskäl.

Försvarsmaktens helt överordnade uppgift från 2004 var att genomföra internationella insatser och det centrala blev här att bygga upp en expeditionär förmåga baserad på stående förband. Utifrån detta perspektiv framstod värnpliktssystemet som mera av ett hinder än en tillgång. Med den starkt begränsade volymen värnpliktiga i den reducerade insatsorganisationen skulle osäkerheten öka om möjligheterna att rekrytera på frivillig grund till de internationella insatserna. Och ju mer den expeditionära förmågan betonades, desto mer onödiga framstod värnpliktsförband vars enda konkreta uppgift bestod i att utgöra rekryteringsbas. Det nya systemet skulle helt enkelt hoppa över detta mellanled och skapa en organisation med insatsförband som alla kunde användas internationellt och där den anställda personalen var ålagd sådan tjänstgöring.

Redan här uppstod ett glapp i argumentationen. Värnpliktsprincipen avskaffades bland annat med hänvisning till det tvång den ansågs innebära. Men när det gällde de internationella insatserna skulle det nya systemet paradoxalt nog innebära ett ökat element av tvång, något som först visade sig i frågan om yrkesofficerarnas tjänstgöringsskyldighet.

Soldaterna är å sin sida skyldiga att genomföra ett minimiantal utlandsmissioner under sin kontraktstid, vilket skall jämföras med den tidigare ordning där den enskilde sökte till en specifik mission, något som rimligen innebar en betydligt större personlig valfrihet och motivation.

Även om förbanden i formell mening blir mer ”användbara” så riskerar den nya ordningen att på sikt reducera det som under mer än ett halvsekel framhållits som de svenska internationella insatsernas kännetecken – en stor bredd ifråga om kompetens, motiverad personal och inte minst den civila referensram som andra länders yrkessoldater ofta saknar. Det kan hända att de personalansvariga kan sova lugnare om natten men jag är inte säker på att skiftet i detta avseende kommer att föra särskilt mycket gott med sig för framtida internationella insatser i komplexa konflikt- och återuppbyggnadsprocesser.

Men ett större problem med skiftet från värnplikten är kopplingen till utlandsuppdrag som försvarets primära uppgift. Omläggningen var en del av en optimering av försvaret för just denna målsättning men från försvarsbeslutet 2009 betonas åter det nationella försvaret, vilket aktualiserar den tidigare nedprioriterade och till sist bortsparade förmågan. Värnplikten avskaffades med hänvisning till att mobiliserbara förband inte skulle behövas.

Nu riskerar i stället Sverige att lägga stora resurser på ett litet antal stående förband, medan den nationella försvarsuppgiften snarare erfordrar betydande resurser över ytan som inte behöver finnas tillgängliga ”här och nu” utan snarare där de behövs och när de behövs, vilket vi inte kan räkna med att kunna känna till långt i förväg.

Brasklappen att värnpliktssystemet skulle kunna reaktiveras i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge är en ännu mer orealistisk föreställning än 1920-talets och 1990-talets återtagningsresonemang. Om vi inte har något att mobilisera ”här och nu” kommer vi garanterat inte att ha det om och när det skulle behövas.

Dessa försvarsstrategiska konsekvenser ser jag som systemskiftets allvarligaste biverkningar. Införandet av ett yrkesförsvar, utan någon som helst förankring ute i samhället, drevs fram grundat på föreställningen att ett nationellt försvar var obehövligt och så skulle förbli.

Satsningen på den expeditionära förmågan riskerar här att bli en i raden av dyrbara försvarspolitiska dikeskörningar som blockerar möjligheterna att utveckla försvaret som en del av ett framtida allsidigt samhällsskydd.

WILHELM AGRELL

professor i underrättelseanalys, Lunds universitet, gav 2010 ut boken Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988–2009 (Atlantis)