I dag, onsdag, presenterar Europeiska kommissionen sitt förslag till reform av den gemensamma fiskepolitiken. Tyvärr är detta något som riskerar att gå de flesta förbi. EUs fiskepolitik är inte i närheten av lika omskriven och skapar inte heller lika upprörda reaktioner som den gemensamma jordbrukspolitiken. Men faktum är att den i många delar är sju resor värre.
Matematiken är enkel: om det inte finns någon fisk i haven, så kan det inte heller finnas några yrkesfiskare.
Christofer Fjellner
Nya studier visar på att Europas fiskbestånd har minskat till mindre än 10 procent av efterkrigstidens nivåer, och EUs ansvarige fiskekommissionär, Maria Damanaki, har varnat för att 91 procent av de fiskebestånd som finns kvar i våra hav är i riskzonen för att kollapsa inom ett decennium.
Och förklaringen är i allt väsentligt enkel. Genom stora subventioner och allt för höga fiskekvoter har vi fisketryck långt högre än vad våra fiskebestånd klarar av. Efter politisk kohandel och genom påtryckningar av framför allt sydeuropeiska särintressen har dina och mina skattepengar finansierat utfiskningen av våra hav.
Kommissionens förslag till ny fiskereform är därför helt avgörande för framtiden för livet i våra hav. Och förslaget kommer fem i, om inte fem över, tolv. Den möjlighet vi nu har att arbeta fram en hållbar fiskepolitik kan vara vår sista. Missar vi den så är risken överhängande att det sedan är för sent. Blir denna reform fel är det möjligt att vi inte får någon andra chans.
Kommissionens ambition förefaller dock hög och det uttalade målet är att stoppa överfisket och att begränsa fångsterna till hållbara nivåer senast 2015. Initierade källor gör gällande att förslaget består av fem viktiga delar.
• Att avskaffa den så destruktiva årliga kohandeln mellan fiskeministrar över fiskekvoterna och ersätta den med långsiktiga förvaltningsplaner.
• Ett förbud mot utkast av fisk, något som i extrema fall kan innebära att upp till 80 procent av den fångade fisken kastas tillbaka död i havet.
• Öka trycket på medlemsstaterna att införa individuella överförbara fiskekvoter som skapar äganderätter i fiskesektorn och på så sätt stärka ansvaret bland yrkesfiskare att vårda bestånden, något som med framgång gjorts i bland annat Norge och Nya Zeeland.
• Ett försök att komma bort från detaljregleringen av fiskepolitiken från Bryssel genom att införa mer av regional förvaltning.
• En översyn av EUs fiskeavtal med utvecklingsländer, som idag i mångt och mycket innebär att EU för skattepengar köper rätten att tömma fattiga länders vatten på fisk. Målet med översynen är att garantera ett hållbart fiske även i dessa länder, genom att koppla avtalaen till vetenskapliga utvärderingar av fiskebestånden och krav på good govenance i de länder man köper rättigheterna av.
Redan innan kommissionens förslag presenterats har det mött ett massivt motstånd från många av EUs medlemsstater och stora delar av fiskeriutskottet i Europaparlamentet. 14 av EU:s 27 medlemsländer har till och med gått så långt att de redan i förväg har protesterat mot förslaget och krävt mer, istället för mindre, bidrag till fiskesektorn. Försöken att urvattna förslaget lär därför inte vänta på sig.
Därför är det viktigt att Sverige och alla svenska europaparlamentariker mobiliserar för ambitiös reform och till stöd för de bra delarna i kommissionens förslag. Sydeuropeiska länder med stora fiskeflottor och små men högljuda särintressen får inte sätta agendan.
För matematiken är egentligen väldigt enkel: om det inte finns någon fisk i haven , så kan det inte heller finnas några yrkesfiskare! En reform av fiskepolitiken berör dessutom långt fler än bara yrkesfiskarna. Det är en förutsättning för en god havsmiljö och tiden då skattebetalarna tar notan för rovfisket måste helt enkelt få ett slut. Därför måste vi nu agera med kraft. Annars riskerar vi att färsk fisk på tallriken i framtiden kommer vara ett minne blott.
CHRISTOFER FJELLNER (M)
ledamot av Europaparlamentet
