Sjöfarten hade kunnat finansiera den sänkta restaurangmomsen om den politiska viljan hade funnits.

Kristofer Andrén

Sverige är ett av världens mest exportberoende länder. Merparten av transporterna i den svenska utrikeshandeln, mätt i volym, använder sjöfarten. Samtidigt utgör svenska kunder till sjöfarten bara 20 procent av intäkterna till rederierna. I dagsläget verkar det som om politikerna bara ser sjöfarten som ett nödvändigt ont, som en servicenäring till vår exportindustri och inte som den basindustri den är.

Den svenska sjöfartssektorn och alla dess omgivningsföretag, ”sjöfartsklustret”, omfattar cirka 105000 anställda, underleverantörer inräknade. Detta är i antalet anställda i paritet med den svenska bilindustrin, men sjöfarten omsätter mer. Ändå hör vi inget i politikens korridorer om att satsa på sjöfarten.

Men Sverige skulle kunna öka kompetensen och återigen bli en ledande sjöfartsnation som tar ansvar för att göra haven säkra både när det gäller den marina miljön och tryggheten för de människor som verkar där. Lösningen är klar och det enda som krävs är ett politiskt beslut.

Den svenska sjöfartsnäringen för idag en allt mer tynande tillvaro. Man börjar närma sig en punkt på högskolorna då man måste lägga ner sjöbefälsutbildningar, inte för att det inte finns intresse från studenter, men för att det helt enkelt inte finns tillräckligt med svenska fartyg för att eleverna skall få sin praktik; ett krav för att fullborda utbildningen. På landsidan finns det ännu stor kompetens, dessvärre ålderstigen och snart förlorad om inget görs.

Den sjöfart som trots allt finns kvar är världsledande på miljö, säkerhet och arbetsmiljö. Men det är inte hela sanningen. Idag består den svenskflaggade flottan av cirka 150 fartyg mestadels färjor och mindre kustfraktskepp av alla de slag. Ytterligare 450 fartyg ägs och kontrolleras av svenska företag, men våra svenska regler tvingar redarna att lämna Sverige till förmån för – inte obskyra länder som Liberia eller Panama – utan Norge, Danmark och andra sjöfartsnationer inom EU.

Kostnaden för att inneha svensk flagg, samt att flagga till Sverige, är betydligt högre än i andra likvärdiga sjöfartsnationer i Europa. Det är till exempel tre gånger så dyrt att registrera ett fartyg under svensk flagg som under norsk eller dansk. Idag används EU:s regelverk för stöd åt sjöfarten på ett stelbent sätt, men det finns gott om utrymme för att göra det svenska sjöfartsstödet mer flexibelt, vilket till exempel medför att svenska fartyg flaggar ut till Skagen för att få danskt sjöfartsstöd.

Trots utredningar genomförda av den tidigare socialdemokratiska regeringen och den nuvarande alliansregeringen, där enhälliga riksdagsutskott har begärt införande av tonnageskatt, har frågan stannat på departementsnivå. Ett argument som ofta lyfts fram är att sjöfarten inte får bli ett skattefrälse, med särregler. Samtidigt har samma departement ihärdigt mött oppositionen med argument som att Sverige är beroende av omvärlden och vi är en liten exportekonomi. För sjöfarten är det just det som är problemet, näringen är extremt konkurrensutsatt på en verkligt global marknad och det är svenska redares villkor som avviker från resten av Skandinavien och EU.

Det är hög tid att regeringen verkställer riksdagens vilja, annars riskerar den svenska sjöfarten att utarmas när allt fler redare tvingas att flagga ut. En tonnagebeskattning ger rederierna möjlighet till långsiktig planering av sin ekonomi. Idag måste en redare som säljer ett fartyg, köpa ett nytt för att inte tvingas skatta bort den eventuella vinsten. Den stora skillnaden är att enligt nuvarande system den så kallade nettomodellen, skattar man vid vinst dock men inte ett förlustår. I tonnageskattemodellen betalar man skatt varje år oavsett hur det gått baserat på fartygets lastkapacitet.

En intressant fråga som våra politiker borde fråga sig är ”Vad skulle krävas för att flagga in de cirka 450 fartyg som svenska rederier idag registrerar under utländsk flagg?”. Det skulle kunna skapa uppemot 20000 nya jobb i Sverige, med Sverige som skattebas. En potentiell intäkt till statskassan på 5 miljarder kronor bara från de landanställda, men det verkar som om man av prestige- och principskäl inte bryr sig om detta på finansdepartementet. Sjöfarten hade kunnat finansiera den sänkta restaurangmomsen om den politiska viljan hade funnits.

Att 75 procent av den svenskkontrollerade flottan seglar under annan flagg talar sitt tydliga språk.

När den svenska sjöfartsnäringen framför önskemål till staten om ändrade regler, så är det av lojalitet mot Sverige och inte för egen vinnings skull. Det är Svenska folket och staten som skulle tjäna på en stark svensk sjöfartsnäring. Rederierna vill ”hissa den gula och den blå”, som Taube sjunger om i visan, men det är tyvärr inget alternativ idag.

KRISTOFER ANDRÉN

fristående sjöfartskonsult