Omöjligt stå utanför. Sverige måste gå med i den europeiska valutaunionen, EMU. Sverige har inte som Danmark och Storbritannien några fördragsmässiga undantag. Enda villkoret är att de ekonomiska kriterierna uppfylls - och det gör de. Det skriver Ulf Bernitz, professor i Europarätt.

Måste Sverige gå med i valutaunionen? Den frågan ställer sig många vid detta nyår. Det enkla svaret är: jo, det måste vi. Sverige är fördragsmässigt bundet att gå med i valutaunionen - förutsatt att vi uppfyller de ekonomiska kriterierna.
Sverige har inga särskilda förbehåll i fördrag eller protokoll, som skulle ge oss rätt att stanna utanför - till skillnad från Danmark och Storbritannien - och Sverige har heller inga svårigheter att uppfylla de ekonomiska kriterierna.
Samtidigt är det många, inte minst politiker, som inte alls vill stå för detta och många fler som fått uppfattningen att läget skulle vara oklart. Hur har det blivit så? Bakgrunden till hur det hela utvecklats har jag sökt klargöra under åren i olika artiklar.

Oklarheterna grundlades framför allt i den grundläggande propositionen om Sveriges anslutning till EU. Den lades fram av den dåvarande borgerliga regeringen 1994. Oklarheterna förstärkes i informationsmaterialet inför folkomröstningen, där ja-sidan lade upp hela saken om medlemskap i EMU som en framtida fråga.
Sedan kom professor Lars Calmfors stora EMU-utredning, som såg medverkan i EMU som något slags nationalekonomiskt problem och som bland hela sitt stora batteri av experter för övrigt helt saknade juridiskt inslag. Som jag ser det förstod inte Calmforsutredningen att EMU primärt är ett integrationspolitiskt ställningstagande.
I själva verket bygger EMU på Wernerplanen från cirka 1970, men som det öppnades politiska och ekonomiska förutsättningar att förverkliga först i början på 1990-talet efter Östtysklands fall med mera.
Bryter Sverige redan i dag mot sina fördragsförpliktelser genom att ej vara med? Nej, inte formellt. Rådet i EU undvek problemet genom att konstatera 1999 inför den definitiva låsningen av EMU-ländernas växelkurser att Sverige inte var kvalificerat att delta eftersom vi inte fyllde det formella kravet att ha ingått i den europeiska växelkursmekanismen, ERM, i två år.
Detta var emellertid mest ett spel för att rädda situationen utåt, eftersom rådet samtidigt gjorde mycket generösa bedömningar av kvalifikationerna hos vissa medlemsländer i Sydeuropa som ville vara med. Fortfarande låter Sverige kronan flyta och avstår från att fixera växelkursen, sannolikt just för att söka hålla undan i förhållande till EU:s fördragsregler.

Saken är emellertid inte så enkel. Enligt EG-fördraget har Sverige en grundläggande lojalitetsförpliktelse att söka göra sig redo för medlemskap i EMU. Det följer både av den allmänna lojalitetsförpliktelsen i EG-fördragets art 10 och av de speciella fördragsreglerna om EMU.
I vart fall kan man därför enligt min mening tala om ett slags latent fördragsbrott från svensk sida.
Ett vanligt missförstånd är att EU och EMU skulle delvis vara olika saker och att man kan vara med i det ena utan att vara med i det andra. Detta är helt fel. Valutaunionen är i högsta grad en integrerad del av EU, både ekonomiskt och juridiskt. Den hänger nära samman med de fria kapitalrörelserna, friheten att etablera banker och andra finansiella företag över hela EU, värdepappershandel och börsetableringar över gränserna och så vidare.

Nyåret och eurons definitiva införande är verkligen en historisk händelse i Europa. För Sveriges del kan konstateras att vår fördragsmässiga skyldighet att gå över till euron är klar och att valutaunionen utgör en helt integrerad del av EU av i dag.
Det enda reella val Sverige har är att gå med snarast eller att söka finna ursäkter för att skjuta på inträdet. Att långsiktigt stå utanför är inget alternativ om vi vill vara kvar som fullvärdig EU-medlem. Det förstår också den hårda kärnan av svenska EU-motståndare och agerar därefter. För dem är ett svenskt nej till EMU i en folkomröstning den planerade vägen att söka få Sverige att lämna EU.
Jag efterlyser en skarpare debatt, där man från ja-sidan gör klart att EMU är en helt integrerad del av EU och att det inte går att långsiktigt vara fullvärdig medlemstat i EU och att ställa sig utanför EMU.

Ulf Bernitz
professor i Europarätt
Stockholms universitet

Ringholm tullar på valutareserven



Bosse Ringholm anser på Brännpunkt den 23 december 2001 att jag medvetet förvanskar debatten om överföringarna på sammanlagt 40 miljarder från Riksbanken till staten. Nedan några kommentarer till hans replik för läsarna att själva bilda sig en uppfattning.
1. Några miljarder har inte förts över för valåret 2002, skriver finansministern. Rätt i så måtto att de senaste 20 miljarderna ännu inte i fysisk mening överförts till staten. Men de har stoppats in i statsbudgeten för nästa år, en budget som i dagarna börjar genomföras.

Vad är då besked om den fysiska överföringen värt och vad hjälper då att Riksbanken är en myndighet under riksdagen? Kvar står att Bosse Ringholm räknat in 20 miljarder från Riksbanken för att få sin budget för valåret 2002 att gå ihop.
2. Medlen har används till att amortera på statsskulden, inte till att finansiera vallöften, skriver Ringholm. Förra året stämde detta. 20 miljarder levererades in i form av svenska statsobligationer, vilket definitionsmässigt minskade statsskulden med samma belopp. Men de nya 20 miljarder vi nu talar om tas från valutareserven och kan i princip användas till vad som helst.
3. Överskottet i de offentliga finanserna blir cirka fyra procent, skriver Ringholm. Stämmer. Men redan före de tragiska händelserna den 11 september behövde staten - enligt budgetpropositionen - låna 35 miljarder kronor till sin löpande verksamhet under de kommande tre åren.

Hela det offentliga överskott som Ringholm hänvisar till ligger nämligen oåtkomligt i det pensionssystem, som tillsammans med staten och kommunsektorn utgör de offentliga finanserna.
4. Kristdemokraterna räknar också in de 20 miljarderna, skriver Ringholm. Om ett par månader då frågan skall beredas i Riksbanksfullmäktige röstar vi nej. Vi säljer hellre konkurrensutsatta statliga företag, än att tulla på valutareserven, den enda disponibla stora reserv Konungariket Sverige förfogar över. Våra 65 miljarder i ökade utförsäljningsinkomster, täcker mer än väl de 20 riksbanksmiljarderna. Bolagsstämman i ett aktiebolag kan inte besluta om en vinstutdelning som är större än styrelsens förslag. Men Ringholms partikamrater i finansutskottet taxerade ut en utdelning till staten som var 343 procent större än vad partikamraterna i Riksbanksfullmäktige föreslagit.

Brandskattningen av valutareserven är bara ett symptom på att allt inte står rätt till med de långsiktiga välfärdsförutsättningarna. Grundproblemet är att regeringen Persson inte har någon politik för att förbättra företagar- och investeringsklimatet i Sverige. Från 1970 till 1998 hade Sverige en genomsnittlig tillväxt på cirka 1,8 procent när OECD-ländernas årsgenomsnitt låg på 2,95 procent. Vad det betytt kan avläsas ute i verkligheten i termer av vårdköer, brister i våra äldreboenden och i våra flagnande skolsalar.
Cirka hälften av småföretagardelegationens förslag är t ex fortfarande inte genomförda. Företag, huvudkontor, kapital och kunskap fortsätter att fly Sverige. Hur länge räcker Riksbankens guld- och valutareserv om inte Sverige snart får en regering inriktad på att ge individer och företag bättre villkor för tillväxt?

Mats Odell (kd)
v ordf finansutskottet
och ledamot av Riksbanksfullmäktige