I Sverige anser vi oss ha bland de bästa lagarna i världen för öppenhet och insyn, och vi är stolta över vår offentlighetsprincip. Inom EU-samarbetet har vi sedan vårt inträde sett det som uppgift att göra de Europeiska institutionerna mer transparenta, vilket vi delvis har lyckats med.
Offentlighetsprincipen hänger inte med i den tekniska utvecklingen.
Karl Sigfrid
Dock kommer det tecken på att vi i Sverige är på väg att tappa vår topposition i öppenhetsligan. Det beror på att offentlighetsprincipen inte hänger med i den tekniska utvecklingen, och medan många länder i vår omvärld ser den nya informationstekniken som ett vapen i kampen mot maktmissbruk och korruption tenderar vi lägga överdrivet fokus på integritetsproblematiken. Trots att staten, framför allt rättsväsendet, bereder sig tillgång till en allt större del av människors privata kommunikation gör vi en stor sak av att kreditinformationsföretag som ratsit ger allmänheten större insyn i uppgifter som sedan länge omfattas av offentlighetsprincipen.
På årets World e-Parliamnt Conference, ett forum för utbyte av erfarenheter om nationella parlaments arbete med informationsteknik, framgick det att förslag som i Sverige mest diskuteras av IT-entusiaster och akademiker i andra länder är på väg att genomföras.
Amerikanska representanthuset lägger ut information om ledamöternas ekonomiska intressen direkt på sin hemsida. Finlands parlament experimenterar med crowdsourcing i sitt lagstiftningsarbete. Lagförslag publiceras på en Wikisida där vem som helst har behörighet att föreslå förändringar. Kanske blir resultatet användbart. Kanske inte. Men kostnaden för att prova konceptet är inte särskilt stor.
Brasilien har sedan 2011 en öppenhetslagstiftning som påminner om den svenska offentlighetsprincipen, men som därutöver ställer krav på att offentlig information ska tillgängliggöras elektroniskt. I Sverige anses det däremot fortfarande acceptabelt att en myndighet vägrar lämna ut ett dokument i elektronisk form. Medborgare som begär ut uppgifter enbart har rätt att få dem på papper och måste dessutom normalt betala för utskrifterna. Denna ordning försvårar, fördyrar och utgör en praktisk begränsning av tillgängligheten.
En naturlig konsekvens av digitaliseringen är att länder lägger ut mer uppgifter online så att forskare, journalister och andra medborgare snabbt kan ta del av dem utan att behöva ansöka. En rimlig ambition för Sverige, som skulle ligga i linje med utvecklingen i resten av världen, är att all information som omfattas av offentlighetsprincipen inom några år ska finnas på Internet.
Den vanligaste invändningen mot full digital öppenhet är att offentliga uppgifter kan vara integritetskänsliga och bör hanteras med försiktighet. Det är en märklig inställning. För vad är syftet med offentlighetsprincipen om inte att de uppgifter som omfattas ska kunna spridas offentligt?
KARL SIGFRID (M)
riksdagsledamot, ledamot i Konstitutionsutskottet
