Oktober har inte varit en bra månad för den svenska kärnkraften. Internationella erfarenheter har visat att kärnkraftsutbyggnaden kan bli väsentligt dyrare än vad man tror. EU:s granskning av säkerheten har skakat den självgodhet som präglat de svenska kraftbolagens diskussion om kärnsäkerhet. Greenpeace aktion gav upphov till en ny debatt om hur bra koll bolagen egentligen har på sin säkerhet.

Nyligen presenterades Svenska Kraftnäts genomgång av förutsättningarna för ny energiproduktion, där det framgår att det i praktiken är omöjligt att bygga nya reaktorer i Oskarshamn och att det är ytterst problematiskt i Forsmark. Kvar finns då Ringhals, och att på sikt koncentrera all svensk kärnkraftsproduktion dit, om ens möjligt, skulle i sig innebära en oacceptabel systemrisk.

Lägg till detta Vattenfalls egen ansökan om ny kärnkraft, som egentligen bara handlar om att undersöka förutsättningarna. Det som uppmärksammats är främst att själva ansökan lämnats in. Få har däremot noterat de allvarliga invändningar Vattenfall själva reser kring ekonomi och tidsperspektiv. Även med optimistiska bedömningar så talar vi om ny kärnkraft tjugo år in i framtiden och betydande ekonomiska risker, som vi ännu inte vet om någon vill ta.

Vattenfall är också befriande tydliga ifråga om den befintliga kärnkraftens framtid. Enligt ansökan kommer vi med all säkerhet se en utfasning av minst 20 TWh kärnkraftsproduktion i Sverige inom en tjugoårsperiod. Mellan de första avställningarna och den högst eventuella driftstarten av en ny reaktor talar vi säkerligen om åtskilliga år.

Att stillasittande acceptera hotet om ett produktionsgap på många TWh per år under en lång tid är inget alternativ; det skulle sätta svensk industri i en orimlig konkurrenssituation och lägga enorma bördor på landets konsumenter.

Även om det finns ny produktion planerad, så är det inte tillräckligt för en omfattande avställning. Även på kortare sikt kan ett projekterat överskott snabbt bli ett underskott om kärnkraften fortsätter dras med omfattande tekniska och ekonomiska problem. Det behövs helt enkelt nya beslut som möjliggör ny produktionskapacitet. Det borde också stå klart att nyinvesteringar – oavsett produktionsslag – är svåra, då man konkurrerar med avskrivna kärnkrafts- och vattenkraftsanläggningar. Det energislag som idag förefaller mest kostnadseffektivt – landbaserad vindkraft, kan ge ett viktigt produktionstillskott, men är knappast lösningen för de storskaliga anläggningar som krävs, inte minst i södra Sverige.

Havsbaserad vindkraft erbjuder en viktig del av lösningen. Idag är tekniken där den landbaserade vindkraften var för tio till femton år sedan; den står inför ett genombrott, men det krävs särskilda insatser för en storskalig marknadsintroduktion. För femton år sedan vågade man från politiskt håll göra ett vägval, då man gav en särskilt miljöbonus till vindkraft. Denna var förutsättningen för den mycket snabba utbyggnad vi sedan sett. Bara att slopa kostnaden för landanslutningarna, precis som görs i andra länder, skulle möjliggöra för havsbaserad vindkraft att konkurrera inom ramen för befintliga strukturer.

Idag driver våra grannländer stora havsbaserade projekt. Samtidigt är Östersjön det område i EU som har de bästa förutsättningarna för havsbaserad vindel. Genom det koncept som wpd har utvecklat – ”innanhavsteknik” – kan kostnaderna för havsbaserade anläggningar minska med upp till en tredjedel jämfört med traditionella anläggningar i Nordsjön.

Idag finns 8 TWh tillståndsgivna projekt i Östersjön och lika mycket till under prövning. Det motsvarar åtminstone produktionen i 2 befintliga reaktorer som snabbt skulle kunna komma på plats och lösa hotet om ett produktionsgap.

Visst företräder vi en intressent bland många svenska elproducenter. Men innan kärnkraftslobbyn börjar gapa om ”särintressen” kan det vara på sin plats att slå fast att wpd, precis som Vattenfall, Fortum och E.ON är intressenter, men att det vore trist om den svenska debatten saknade utrymme för en sakkunnig och förutsättningslös diskussion om den framtida energiförsörjningen. I den debatten behövs givetvis starka röster som företräder konsumenterna, men också de som faktiskt ska bygga de framtida anläggningarna.

Den svenska energipolitiken, byggd på föreställningen att ”det löser sig nog” där man från politiskt håll inte vill blanda sig i teknikval eller blicka in i framtiden har kommit till vägs ände. Bortom nästa hörn lurar ett djupt produktionsgap. Nu är det hög tid att börja diskutera hur vi ska undvika det.

GÖRAN DALÉN

wpd Offshore Stockholm

CHARLOTTE BERGQVIST

wpd Offshore Stockholm

Fotnot: wpd har arbetat med utveckling av vindkraft sedan 1996 och har erfarenhet av utveckling, byggnation, finansiering och drift av 1400 vindkraftverksturbiner i Europa och Asien.