EUs ministerråd styrs idag på tunga områden av några få hårdföra regeringar på högerkanten som har börjat blockera allt som kostar pengar och allt som andas ”mera Europa”.

Jag förstår att några vill banta EUs budget i dessa kristider. Problemet är att stora nedskärningar inte gynnar de mest utsatta - Grekland, Irland, Portugal, Lettland. Tvärtom - det minskar EUs möjlighet att stödja dem. Därmed har vi nu en minoritet av rikare EU-länder, varav flera med EU-skeptiska regeringar, som utgör en allians mot de fattigare nettomottagande medlemsländerna. Det var väntat - men inte att Borg och Reinfeldt skulle stödja dem.

Jag har varit med i EUs budgetförhandlingar sedan 90-talet, men har aldrig upplevt en förhandling av den karaktär som medförde kollaps natten till tisdagen, där några få regeringar vägrade låta ministerrådet förhandla seriöst med Europaparlamentet.

EU-kommissionen ville förhandla, det belgiska ordförandeskapet ville och fick stöd av en stor majoritet i rådet och i parlamentets förhandlingsdelegation, men Storbritannien, Nederländerna och Sverige blockerade.

Varför? Det kan inte handla om kostnaderna för EUs budget 2011. Där har parlamentet glasklart accepterat regeringarnas bud - vi kräver inte en krona mer än rådet för 2011.

Det kan heller inte handla om att parlamentet skulle vara ovilligt att lösa andra för medlemsstaterna viktiga frågor. Vi har sträckt oss långt, och - som en del av en paketuppgörelse - erbjudit lösningar på tunga projekt som fusionsenergiprogrammet ITER, på finansieringen av den nya utrikestjänsten och de nya finansiella tillsynsmyndigheterna. Vi har även erbjudit ett snabbt ja till den ändringsbudget som bl a innebär att medlemsstaterna får tillbaka drygt 627,9 miljoner euro.

Men självklart kan parlamentet inte bara ge upp och svälja alla rådets krav utan gensvar. Våra motkrav handlade framförallt om två saker:

1. Vi vill - helt enligt fördraget - öppna en förpliktande dialog mellan institutionerna om EUs kommande långtidsbudget. Om parlamentet ställs inför fullbordat faktum, och bara får säga ja eller nej till ett av medlemsländerna färdigförhandlat förslag, ökar risken för veto. Vi vill också se en motsvarande dialog om fördragets krav på ett system med s k egna medel för EUs inkomster.

2. Vi vill hitta en flexibel lösning på budgetutmaningarna för de kommande åren, då en rad tunga, fleråriga program är underfinansierade. Regeringen själv nämner ofta fusionsforskningsprogrammet ITER som exempel, och som i och med nattens förhandlingskrasch nu står utan stabil finansiering. För mig är det dock mer oroande att vi saknar rimlig finansiering för energi- och transportinfrastruktur, klimatpolitik och den nya EU2020-strategins flaggskeppsprojekt, liksom att rådet gärna plundrar tunga anslagsområden som forskning och bistånd så fort det dyker upp något mera spektakulärt, typ ITER.

Men britter, holländare och svenskar - och på vissa punkter ytterligare några regeringar - vägrar att ens diskutera den flexibilitetsmekanism som skulle kunna lösa problemen, och de kan blockera i och med att en lösning kräver enhällighet.

För britterna är målet klart: Den toryledda regeringen vill urholka EU-samarbetet genom att bl a driva ner EUs budget till 0,8 procent av BNP från dagens 1,04 procent. Nästan en fjärdedel, ca 300 miljarder kronor pr år, ska bort - mer än dubbelt så mycket som all forskning, innovation, infrastruktur och studentutbyte ihop! Därför vill man redan nu markera att det inte är tal om mera flexibilitet, bara nedskärningar, och att man inte tänker släppa in det EU-vänliga Europaparlamentet i den processen.

Sveriges stöd till detta skapar frågetecken om var regeringen står i några av EU-politikens avgörande framtidsfrågor:

1. EU-minister Birgitta Ohlsson har i DN meddelat att regeringen tillsammans med fem likasinnade länder driver på för en kraftigt bantad EU-budget. Stödjer man därmed britternas ambition att EUs budget ska skäras ner med en fjärdedel? Hur ska det i så fall gå till, och hur ser man på den heta konflikt som då oundvikligen skärps mellan rikare nettobetalare och fattigare nettomottagare? Är det verkligen klokt att nu blåsa under en konflikt som i dessa EU-skepsisens tider kan bli ett hot mot den inre marknaden och i slutändan det europeiska projektet?

2. EU-minister Birgitta Ohlsson meddelade också att regeringen anser att EUs strukturfonder bara ska användas där behoven är störst, dvs inte i Sverige. Frågan är: Tänker regeringen kompensera de utsatta svenska regioner som får årliga mångmiljardbelopp från EU med svenska budgetmedel? I så fall - vari ligger besparingen? Om inte - är det ett led i regeringens regionalpolitik att beröva de mest utsatta delarna av landet dessa resurser för jobb och tillväxt?

3. EU-ministern har också hävdat att stora nedskärningar bör göras i EUs jordbrukspolitik. Det är rimligt, men frågan är: Vad gör regeringen för att sätta press på övriga medlemsstater för en ambitiös jordbruksreform inklusive en rejäl bantning av utgifterna? Hittills har vi inte sett ett enda konkret initiativ.

Kraschen i budgetförhandlingarna är en indikation på de problem som väntar i de kommande förhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget efter 2013. Men det handlar också om Europas framtid, om mer eller mindre Europa, och om regeringen Reinfeldts ambition att Sverige ska tillhöra ”EUs kärna”. Den ambitionen kan vi glömma om strategin är att liera sig med britterna och den nya holländska regeringen, helt beroende av den både EU- och främlingsfientlige Geert Wilders parti.

GÖRAN FÄRM (S)

EU-parlamentariker

Talesman för de europeiska socialdemokraterna i budgetfrågor