Sverige får ett avfolkat försvar

Med den försvarsproposition som regeringen lade fram i mitten av mars och som skall behandlas av vårriksdagen tar Sverige ett avgörande steg mot avskaffandet av ett försvar byggt på värnplikt. Själva pliktlagstiftningen skall visserligen bli kvar, men utan att tillämpas och i realiteten som en formalitet. Vad som föreslås är ett systemskifte från ett medborgarbaserat till ett professionellt försvar.

Regeringen hävdar visserligen att det handlar om en övergång från tvång till frivillighet och att det inte är fråga om införandet av ett yrkesförsvar. Men det är svårt att se att en soldat som anställs i mellan fyra och sex år med möjlighet till förlängning skall kunna betraktas som något annat än en yrkessoldat.

Huvudargument för detta skifte är att dagens försvar utbildar onödigt många värnpliktiga eftersom bara en mindre del av de grundutbildade söker som frivilliga till internationell tjänst. Försvaret riskerar att hamna i ett läge där man inte längre klarar de åtaganden som regeringen gjort eftersom värnpliktiga inte kan kommenderas ut internationellt i fredstid.

Genom att övergå till en struktur med förband bemannade av anställda och kontraktsbundna soldater hoppas nu regeringen och försvarsledningen kunna skapa ett smidigt och tillgängligt system för rotation till de internationella uppdragen, ett system där tillgången på soldater kan överblickas flera år framåt.

Både de anställda och de kontraktsbundna soldaterna kommer att vara skyldiga att fullgöra ett antal internationella uppdrag och behovet av att som nu rekrytera till enskilda missioner bortfaller därför.

Här börjar emellertid förslaget glappa betänkligt. Hur frivillig är i realiteten en soldat som skrivit på ett kontrakt på fyra, sex eller åtta år och som under straffansvar kommer att förbinda sig att tjänstgöra i ett angivet antal ospecificerade utlandsuppdrag?

Den sjunkande motivationen bland hundratusentals amerikanska anställda och kontraktsbundna soldater under Irakkriget borde här stämma till eftertanke. I realiteten skulle det svenska försvaret, med det föreslagna systemet, gå mot ett större inslag av tvång än i dagens system där soldaterna söker just de missioner som de är motiverade för att genomföra. Och hur kommer vetskapen om dessa villkor att påverka rekryteringsunderlaget?

Risken är att man på pappret kanske får ett mer avvändbart försvar, men i realiteten tappar rekryteringen från just de unga som är villiga att göra en internationell insats men som varken vill bli yrkessoldater eller kontraktsanställda med långtgående tjänstgöringsskyldighet.

Än mer betänklig är övergången till yrkesförsvar utifrån den nu hastigt återupptäckta nationella försvarsuppgiften. Hela systemskiftet har drivits fram av de upplevda kraven från förbandsproduktion till de internationella insatserna. För den nationella försvarsuppgiften är den struktur som nu föreslås felavvägd, orimligt resursslukande och delvis kontraproduktiv.

Regeringens och försvarsledningens målsättning att skapa en enhetlig försvarsorganisation med samma förband borta som hemma innebär i praktiken att Sverige frånhänder sig möjligheterna att organisera snabbt gripbara förband som är utbildade för att försvara landet på stor bredd och säkra den försvarsstrategiska målsättning som nu regeringen för första gången sedan 1960-talet formulerar öppet: att en av det svenska försvarets huvuduppgifter är att kunna säkra mottagande av hjälp utifrån.

Detta förutsätter en egen försvarsmakt med sådan territoriell närvaro och uthållighet att det finns någonstans att föra in hjälpen och någon kvar att hjälpa.

Mobiliseringsorganisationen lades ner med ett penndrag för snart tio år sedan och värnplikten är nu på väg att följa efter. Det kommer inte att finnas någon möjlighet att inom rimlig tid organisera reservförband, vad regering och riksdag än beslutar om i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, eftersom den vilande värnplikten med automatik förvandlas till en tom reservoption i takt med att inga nya värnpliktigskullar längre utbildas.

Regeringens eget förslag i försvarspropositionen att organisera fyra reservbataljoner med en mobiliseringstid på tre år visar hur långt från alla realiteter den nationella försvarsuppgiften fortfarande befinner sig.

Och till sist: Värnplikten må ha förbannats och hånats under ett drygt århundrade men märkligt nog har dess popularitet bland de mönstrande ungdomarna inte minskat utan ökat. Det är inte ungdomarna utan andra som nu röstar med fötterna i värnpliktfrågan.

Varför det är på det viset, och vad värnplikten i djupare mening betyder för sammanhållning och samhällsanda, för försvarets förankring hos medborgarna och samhällets närvaro i försvaret, borde vi fundera på innan vi sätter punkt för mer än vad vi kanske avsett att sätta punkt för.

WILHELM AGRELL

professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet