Den svenska psykvården har förändrats. De gamla mentalsjukhusen har ersatts med öppenvårdsinsatser, den enskildes rättigheter har stärkts och vårdgivarens ansvar skärpts. Men det finns även en annan sida.
Personer som vårdats inom den slutna tvångsvården vittnar om förödmjukande bemötande av vårdpersonal, flitigt användande av tvångsåtgärder, tung medicinering under långa perioder och bristande tillgång till alternativa behandlingsmetoder som samtal och beteendeterapi.
I TV4:s Kalla fakta vittnade en kvinna om hur hon i samband med tvångsvård fick skriva på ett kontrakt där hon lovade att upphöra med sitt självskadebeteende, annars skulle hon bestraffas. Efter att ha skadat sig själv fick hon under tre månader bära tvångshandskar, hon isolerades vid upprepade tillfällen och nekades tillgång till psykologkontakt. I SVT:s Uppdrag granskning berättar två kvinnor om hur de fått elchocksbehandling mot sin vilja. Båda upplevde behand- lingen som kränkande och säger sig ha fått bestående minnes- problem.
Flera kränkningar av de mänsk- liga rättigheterna och av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har således synliggjorts. Att tvinga någon att bära stora vantar som gör att hon inte kan använda sina händer är en inskränkning i den personliga friheten som inte har stöd i lag och därför strider mot artikel 5 i Europa- konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det strider även mot lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Europarådets anti-tortyrkommitté slår fast att tvångsåtgärder ska användas mycket restriktivt och aldrig som bestraffning. Att använda sådana åtgärder under flera dagar i sträck kan enligt kommittén inte rättfärdigas som vård utan är kränkande behandling i strid med tortyrförbudet. Även den långa isoleringen och bristen på alternativa behandlingsmetoder kan ifrågasättas utifrån principer om värdighet, självbestämmande och icke-diskriminering.
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är tydlig: all medicinsk behandling ska grundas på den enskildes samtycke. Både de som vårdas i den öppna och slutna vården har rätt till information om risker, biverkningar och alternativ behandling innan man fattar sitt beslut. Konventionen medger i nget undantag från kravet på samtycke. Sverige har ratificerat och är bundet av konventionen.
Det finns många som är nöjda med den vård de fått och berättar om engagerad och kunnig personal. Men den ovan beskrivna bilden kan inte avfärdas som en enstaka händelse. Socialstyrelsens granskning från 2008 av vuxenpsykiatriska kliniker som bedriver tvångsvård i södra Sverige visar på en rad problem i samband med isolering och bältesläggning samt brister i rapporteringen om tvångsåtgärder.
Enligt tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention, vilket Sverige tillträtt, ska varje land garantera regelbundna inspektioner av lokaler där människor hålls frihetsberövade, inklusive den slutna psykiatriska vården. Detta för att förebygga tortyr och annan omänsklig behandling.
Ett antal kriterier har lagts fast. Inspektionerna ska utföras av en institution som är oberoende från regeringen och som har mandat att göra oanmälda besök, att tala i enrum med frihetsberövade, ta del av dokument – och har tillräcklig kompetens och resurser för uppgiften. I Sverige har regeringen utsett Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) att genomföra detta uppdrag. Båda har dock ställt sig tveksamma till upp- giften. Då de inte fått ökade resurser för de nya uppgifterna, har de ansett sig sakna kapacitet att genomföra uppdraget. När FN-kommittén mot tortyr besökte Sverige i somras var en av rekommendationerna att den svenska regeringen borde ompröva sitt beslut, eller ge JO och JK ökade resurser.
Vi rekommenderar:
•Psykiatrilagsutredningen, som ser över lagstiftningen om tvångsvård, bör ta hänsyn till den utveckling som skett i synen på tvång inom vården genom den nya FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Huvud- regeln för alla medicinska ingrepp måste vara att de sker med individens samtycke – den principen måste också gälla inom den slutna vården.
•Utbildning och information är nödvändigt för att garantera en vårdmiljö som bygger på kvalitet, frivillighet och öppenhet. Både personal och patienter måste känna till sina rättigheter och skyldigheter och var man kan vända sig om rättigheterna kränks.
•För att förebygga kränkande behandling krävs regelbundna, oanmälda inspektioner av sluten- vården från en oberoende instans. Regeringen bör därför snarast ge JO och JK ökade resurser för att kunna fullgöra uppdraget eller ge det till en annan instans med mandat och resurser som gör att Sverige lever upp till de internationella åtagandena.
THOMAS HAMMARBERG
Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter ANNA NILSSON
Raoul Wallenberg Institutet
