Det har nu gått två månader sedan Loyal Arrow, den hittills största Natoflygövningen på svensk mark, avslutades. Loyal Arrow bedöms av försvarsmakten ha varit en mycket lyckad övning, och regeringen har understrukit vikten av samövningar med Nato för svenska styrkors operationer utomlands.

Formellt är vi ännu alliansfria, men övningarna har stora säkerhetspolitiska följder, framför allt för vår relation till Ryssland. Om detta är det oroväckande tyst.

Övningsförespråkarna kan med viss rätt hävda att samövning är positivt militärt sett. Men varje FN-insats vittnar om att det är långt ifrån nödvändigt för svenskt deltagande i internationella insatser. Samövade internationella operationer är i själva verket mycket sällsynta historiskt sett. Argumentet kan alltså inte ensamt förklara varför regeringen vill öva med Nato. Dessutom har ett svenskt flygförband inte varit utomlands sedan Kongo 1961-1963 trots att flygförband anmäldes till EU:s och Natos:s styrkeregister redan 2000.

Istället är politiska hänsyn, propagandavärdet, den främsta orsaken till Sveriges deltagande. Det handlar om internationell prestige i Partnership for Peace (PfP).

En annan, och mer oroande, orsak kan vara att regeringen faktiskt önskar tydligt markera sitt avståndstagande från Ryssland. Utrikesminister Bildts attityd mot Kreml, som nyligen kritiserats hårt av Hans Blix, pekar i den riktningen.

Utvecklingen oroar. Den skotske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes fann i Leviathan tre grundläggande orsaker till konflikt: konkurrens, osäkerhet och ära. Människan agerar för materiell vinning, säkerhet och ryktbarhet, menade han. Evolutionsbiologer och psykologer har funnit stöd för dessa antaganden. Alla tre ingredienser finns med i dagens ménage à trois mellan Ryssland, Nato/EU och Sverige.

Sten Tolgfors har sagt att Loyal Arrow inte påverkar Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Detta är antingen ett utslag av exceptionell naivitet eller oärlighet å försvarsministerns sida. Ett ökat Natosamarbete är ett klart vägval, inte minst med ryska ögon sett. Hela 41 av de 61 övningar som försvarsmakten genomför 2009 är samövningar med Natoländer. Skulle samma antal övningar med ryska styrkor in te ses som ett vägval? Vi måste tänka om gällande hanteringen av den säkerhetspolitiska situation som nu uppkommit i Europa innan vi fått ett nytt kallt krig på halsen.

Somliga, som den brittiske journalisten Edward Lucas, hävdar att så redan är fallet. Tonen i Lucas bok The New Cold War känns igen. Ryssland pekas återigen ut som gossen Ruda, vilket är lika onyanserat som att ensidigt lägga skulden för kalla kriget på Sovjet.

Den 10 augusti inledde Ryssland en stor övning i den ryska Karelen som utan tvekan är ett svar på Loyal Arrow. Tolgfors ser dock ingen koppling. Svaret är logiskt med tanke på kapplöpningen om Arktis naturresurser och Natos och EU:s expansion österut. Vad vi ser är en smygande Hobbesiansk fälla – en serie ömsesidiga defensiva åtgärder som på båda sidor läses offensivt och riskerar utlösa en ’’preemptive strike’’. Vägen till helvetet kantas som bekant av goda avsikter.

Det finns förstås anledning att oroa sig över mycket i den ryska in- och utrikespolitiken. Men lösningen får inte vara att avlägsna sig ännu mer från Ryssland. Nu behövs ökade kontakter och förtroendebyggande.

Problemet är att EU och Nato, i motsats till FN, är klubbar för redan såta vänner. De riskerar bli destabiliserande, inte fredsbevarande, ty utelämnandet av Ryssland ger en obehaglig fingervisning om vem fienden är.

EU som fredsbevarare är även historiskt mycket tveksam. Bilden av ’’den andre’’ (Sovjet) var viktigare för Västeuropas sammanhållning efter kriget än vad Kol- och stålunionen någonsin var. Nu målas ånyo en karikatyr av den andre upp, med samma breda pensel. Tidpunkten för regeringens närmande till Nato är kanske den sämsta tänkbara.

Sverige kan fylla en viktig roll i förtroendeskapandet mellan öst och väst. Ett första steg skulle dock vara att inte förlägga Natoövningar i Sverige i fortsättningen. Vi bör även ta Rysslands säkerhetspolitiska oro på allvar och erkänna den som legitim, vilket Sverige traditionellt varit ovilligt att göra.

Samövningar borde också göras med ryska styrkor för att inkludera Ryssland i det internationella samarbetet. Ett andra steg vore ett diplomatiskt, kulturellt och ekonomiskt arbete med betoning på förtroendeskapande.

Endast på detta viset kan reella och potentiella konflikter avhjälpas och konstruktiva lösningar på samtidens problem finnas.

MIKAEL NILSSON

militärhistoriker, verksam vid Försvarshögskolan