Mitt under översynen av de fem första åren med FN:s råd för mänskliga rättigheter, som avslutas i Genève på torsdagen, har för första gången i rådets historia ett medlemsland blivit suspenderat. Det skedde när generalförsamlingen den 1 mars beslutade att stoppa Libyens deltagande i rådet efter den senaste tidens allvarliga övergrepp mot landets civilbefolkning.

Uteslutningen av Libyen kan i bästa fall fungera som en väckarklocka för ett råd som inte har blivit den starka försvarare för mänskliga rättigheter (MR) som många hade hoppats. Kan Sverige, som kandiderar till rådet för perioden 2012–2015, bidra till en mer positiv utveckling?

Rådet för mänskliga rättigheter inrättades 2006 på initiativ av den dåvarande ordföranden i FN:s generalförsamling, Jan Eliasson. Avsikten var att råda bot på de politiska motsättningar som förlamade föregångaren MR-kommissionen. Rådet bantades till 47 medlemmar som måste ha stöd av minst halva generalförsamlingen och underkasta sig en återkommande granskningsprocess. Ändå har rådet fastnat i samma låsningar som präglade dess företrädare MR-kommissionen.

Mycket arbete återstår innan rådet kan fylla sin funktion på ett acceptabelt sätt. Tyvärr har också vårens översyn försvårats av interna motsättningar.

Svenska FN-förbundet följer utvärderingen, för en dialog med det svenska regeringskansliet och har kontakter med FN:s MR-kontor. I en inlaga inför slutförhandlingarna om MR-rådet i Genève i dag ställer vi följande krav:

• MR-rådet måste behandla alla uppgifter om MR-kränkningar – annars riskerar det att förlora sin trovärdighet. Särbehandlingen av situationen i Palestina och ockuperade arabiska områden har skapat olycklig polarisering. Flera aktörer, som MR-kommissarien och generalförsamlingen, bör kunna larma om kränkningar av mänskliga rättigheter.

• Flera stater tycks vilja minska experters inflytande på rådets arbete och föredrar att i stället granska varandra. Följden har blivit till exempel att Vitryssland har kritiserat Sverige för att lägga alltför stor vikt vid hbt-personers rättigheter. Vi menar tvärtom att oberoende jurister och företrädare för frivilligorganisationer måste få större utrymme.

• När rådet bildades fanns en ambition att medlemskapet skulle grundas på gott uppförande på MR-området. Så har inte blivit fallet. Den resolution som ligger till grund för rådets bildande ålägger medlemmarna att aktivt verka för och skydda mänskliga rättigheter. Länder som inte gör det bör undantagslöst uteslutas ur rådet.

Världens stater har i FN tagit fram ett regelverk för hur de ska förhålla sig till varandra och till sina invånare. Folkrätten och den internationella rätten hotas när stater, demokratiska som odemokratiska, frångår dessa principer. Att Sverige, EU och USA under senare år har hotat med bojkott eller tågat ut från FN-möten är olyckligt och kontraproduktivt – och bryter mot FN-principen om konstruktiv dialog.

Särbehandlingen av situationen i Palestina och ockuperade arabiska områden har skapat olycklig polarisering.

Aleksander Gabelic

Som FN-vän och betydande finansiär har Sverige ett ansvar att verka för en väl fungerande världsorganisation – i allt från valet av generalsekreterare till hur MR-övervakningen fungerar. Slutförhandlingarna och den svenska kandidaturen till MR-rådet måste bli ett startskott för ett engagemang som kan inspirera även andra länder att ta ett större ansvar.

FN har alltsedan den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter 1948 varit normbildare och övervakare av respekten för universella mänskliga fri- och rättigheter. Det bör medlemsländerna dra nytta av. FN:s MR-system består förutom MR-rådet av granskningskommittéer för kärnkonventionerna om mänskliga rättigheter, en oberoende högkommissarie som kan konfrontera regeringar som bryter mot mänskliga rättigheter och högkommissariens kontor som samordnar FN:s arbete med mänskliga rättigheter.

Till MR-rådet hör dessutom oberoende experter som undersöker exempelvis våld mot kvinnor och situationen i särskilda länder. Avgörande för granskningsarbetet är också att FN tar in skuggrapporter från frivilligorganisationer och därmed får mer rättvisande bild av människorättsläget än den som regeringarna själva kan presentera.

Nordafrika och Mellanöstern har den senaste tiden haft världens uppmärksamhet. Vitryssland, Kina, och Afrika söder om Sahara är bara några exempel på andra länder och regioner där omvärlden måste verka långsiktigt för demokrati och mänskliga rättigheter genom att ställa krav och möta odemokratiska regimer i öppen dialog – utan hänsyn till politiska, ekonomiska och militära egenintressen. Det gagnar också fred och säkerhet och kan i förlängningen bespara världssamfundet militära ingripanden för att skydda människor mot övergrepp.

När debatten hårdnar i FN:s råd för mänskliga rättigheter krävs att MR-förespråkarna talar klarspråk. Priset för omvärldens tystnad betalas varje dag av de miljontals människor som lever under regimer som regelbundet och systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter.

ALEKSANDER GABELIC

ordförande i Svenska FN-förbundet