Sverige skänker 10 miljoner kronor om året till bland annat Etiopiens valmyndighet, nationalförsamlingen coh regionala församlingar.

Fredrik Malm och Martin Ängeby

När journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson nu är släppta ur fångenskapen i Etiopien och tillbaka i Sverige bör också Sveriges biståndsrelationer med Etiopien diskuteras.

Biståndsmyndighetens Sidas arbete i Etiopien styrs av en samarbetsstrategi som beslutas av regeringen. Redan när Jan O Karlsson (S) var biståndsminister slogs fast i strategin att Etiopiens regering inte är intresserad av demokrati, och sedan dess har situationen för mänskliga rättigheter och oppositionens möjligheter att verka försämrats ytterligare.

Trots hård kritik i Utrikesdepartementets egna rapporter om mänskliga rättigheter har Etiopiens plats i det svenska biståndet inte ifrågasatts. Det är nu hög tid att svenska regeringen antar en ny strategi för utvecklingssamarbetet med Etiopien. En sådan strategi bör slå fast att Sverige inte ska kanalisera resurser till Etiopien som gör att den sittande regimen kan stärka sin makt. Bilateralt bistånd till Etiopien i form av stöd till myndigheter och andra institutioner som kontrolleras av regimen i Addis Abeba måste upphöra.

Av det svenska stödet till Etiopien, som samlat uppgick till cirka 270 miljoner förra året, har stödet till organisationer som är fristående från regeringen successivt ökat, medan stöd till offentliga institutioner successivt har minskat.

Men Sverige är i praktiken fortfarande en av den etiopiska regimens välgörare. I Sidas senaste strategiuppföljningsrapport från oktober i fjol konstateras att 31 procent av biståndet alltjämt gick till statliga organisationer, till två olika universitet.

En statsbudget består av kommunicerande kärl och det finns en risk för det som inom biståndsdebatten kallas för fungibilitet. Om en givare lägger sina pengar i en aldrig så angelägen sektor står det alltid regimen fritt att dra tillbaka sina egna resurser från densamma – och satsa dem på vapen, avlyssningsutrustning eller något annat som givaren inte är intresserad av att finansiera.

Sedan 2009 har frivilligorganisationer i stort sett blivit olagligförklarade i Etiopien. Den svenska strategin har annars varit att fortsätta leverera barnhem, skolor och sjukvård, men genom dessa enskilda organisationer.

Med en fungerande demokrati kan människorna ta makt över den egna utvecklingen, det är en av hörnpelarna för regeringens biståndspolitik. Avsaknad av inflytande är en del av det fattigdomsbegrepp som Sverige använder när strategier för fattigdomsbekämpning utvecklas. Mellan 2003 och 2007 användes upp till 30 miljoner om året av svenska biståndskronor för att bygga upp den etiopiska rättsapparaten, alltså samma rättsapparat som dömde Johan Persson och Martin Schibbye och som i praktiken likställer kritisk journalistik med terrorism.

Sveriges stöd till regimens politiska institutioner har inte avbrutits. Genom FN:s utvecklingsprogram UNDP skänker sverige 10 miljoner kronor om året till bland annat Etiopiens valmyndighet, nationalförsamlingen coh regionala församlingar. Programmet har pågått i fem år, och samtidigt som miljonerna rullar in förbjuder Etiopien alla former av politiskt motstånd.

Det är dags för Sverige att helt stänga ner det bilaterala biståndet till Etiopien, med undantag av stöd till förändringsaktörer. Regimen i Etiopien kan antingen reagera genom att ta sitt förnuft till fånga. Eller så rycker den på axlarna – och om så är fallet, då kan vi glömma att den regering som fått svenskt stöd i ur och skur under decennier skulle låta sig ta intryck av våra demokratiska värderingar.

FREDRIK MALM (FP)

riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson

MARTIN ÄNGEBY

generalsekreterare Svenskt Internationellt Liberalt Centrum, Silc