Nato har tagit över ansvaret för den militära operationen i Libyen och begärt ett svenskt bidrag till denna.

Men det kan vara ett grovt misstag för Sverige att bidra till en militär operation som mer än något annat gynnar den stora vinnaren i krig: vapenindustrin.

Jan Björklund (FP) har plötsligt fått insikten att det är ”pinsamt” att Sverige har sålt vapen till diktaturstater som Saudiarabien och Bahrain, men uppenbarligen inte alls pinsamt att Sverige flyger stridsflygplan över Libyen sida vid sida med diktaturstaten Qatar.

Det är bra att en debatt om svensk vapenförsäljning har börjat men det räcker inte: vi måste se över vapenförsäljningen som institution och det ekonomiska vinstintressets koppling till utrikespolitiska beslut. Dödande ska inte belönas.

Tyvärr har brutalitet lönat sig i Libyen. År 1996 massakrerades 1 200 personer i Abu Salim-fängelset i Tripoli. Protesterande familjemedlemmar var en del av det som ledde till den nuvarande revolutionen. Men regimen struntade länge i deras klagomål samtidigt som Frankrike, England och Italien struntade i Libyens grova kränkningar mot mänskliga rättigheter och ökade vapenförsäljningen till Libyen. Libyen var ett av de ställen dit USA skickade sina Guantanomofångar. Gaddafis största fiender har varit radikala islamister som varit nära att döda honom flera gånger. Nu, genom Saudiarabiens halvhemliga vapenexport till rebellerna, kan de radikala islamisterna få ett fotfäste i Libyen. Många fler civila kan nu dö på grund av ett utdraget krig.

Samtidigt krigar nu europeiska stater mot samma vapen som de tills nyligen sålde till just Gaddafi. Genom att störta hans armé och installera oppositionen (som delvis leds av före detta generaler i Gaddafis armé) kan de skapa en ny kund som med oljerikedomar kan köpa en helt ny vapenarsenal. Det påminner mycket om USA:s krig mot Irak.

Andreas Ekman Duse på Inspektionen för strategiska produkter erkänner (Brännpunkt 30/3) att Sverige säljer vapen till ”länder som brister i sin respekt för mänskliga rättigheter” men försöker bortförklara det med hänvisningar till pirater och terrorister. Med den logiken hade man lika väl kunnat sälja vapen till Gaddafis regim eftersom islamistiska terrorister har varit hans värsta fiender. Tunisien och Egypten (som båda tog del av svenskt ”försvarsmateriel”) var nog mer rädda för demokratirörelsen än pirater och terrorister. Ett av de stora problemen med vapenhandeln som en vinstdrivande industri är att man har lättare att nonchalera brister i logik när det är ekonomiskt lönsamt att blunda.

Om rebellerna nu beväpnas av Saudiarabien, som Los Angeles Times nyligen rapporterat om, i strid med FN:s resolution om vapenembargo till Libyen kan vi väl blunda, precis som man blundar för saudiska trupper som krossar demokratirörelsen i Bahrain. Saudiarabien är förstås en av USA:s närmaste diktaturvänner i området. Och USA är bland annat en av Sveriges vapenkunder och handelspartner i övrigt.

Man blundar också för de en miljon flyktingar från Elfenbenskusten som nu flyr undan de missiler som diktatorn Gbagbo skjuter mot sin egen befolkning. Det är inte konstigt att Gaddafi fångar västvärldens blickar istället: Libyen är det största oljeproducerande landet i Afrika med den billigaste oljan i Mellanöstern.

Eftersom den nya regeringen i Libyen är tänkt att vara demokratisk skulle även Sverige kunna sälja vapen till dem. Och striderna i Libyen kan leda till ett mycket långvarigt – om än småskaligt – krig. Det vore lönsamt för den europeiska vapenindustrin.

Sverige får nu visa upp sina Jasplan i Medelhavet och rädda det projektet genom att locka fram nya kunder. När det finns pengar att tjäna måste man ställa sig frågan: Till vilken grad och på vilket sätt ska vinstintressen få vara en del av sådana utrikespolitiska beslut?

Amr Moussa från Arabförbundet sa: ”vad som har hänt skiljer sig från syftet med en flygförbudszon… vad vi vill är att man skyddar civila liv – inte bomba dem.” Om han kan nyansera skillnaden mellan ett gott syfte och en skadlig handling; borde inte Sverige inte kunna göra likadant?

Vill man skydda civila liv borde Sverige stå upp för en värld där det inte är de största vapenhandlarna som sitter i FN:s säkerhetsråd och fattar beslut över vilka länder som ska invaderas.

Sverige kan välja att ta en stark ställning för sina humanistiska principer genom att fördöma allt civilt dödande; fortsätta med humanitära insatser; stödja afrikanska unionens försök till medling i Libyen; kräva ett stopp för vapenexport även till rebellerna; kräva en demokratisering av FN:s säkerhetsråd; och slutligen se över hur Sveriges egen vapentillverkning och vapenmakt antingen kan avvecklas eller frigöras helt från vinstintresse.

LORY JANELLE DANCE

docent i sociologi, gästforskare i mänskliga rättighetsstudier, Lunds universitet,

ANTHONY FISCELLA

religionsforskare, Lunds universitet

JØRGEN JOHANSEN

fredsforskare, Syracuse University, USA och Coventry University, Storbritannien