Tidiga varningar tenderar att ignoreras och det är kostsamt för samhället.

Mikael Karlsson

Allt fler studier visar att miljögiftet bisfenol A (BPA) är väl spritt i samhället. De politiska besluten hittills räcker inte för att få bort BPA från alla varor där barn utsätts för giftet. Därför föreslår nu den parlamentariska Miljömålsberedningen ytterligare åtgärder mot BPA i alla livsmedelsförpackningar. Det är bra men det räcker inte. Det vore bättre att som huvudregel förbjuda BPA och andra riskfyllda bisfenoler.

För det första varierar vetenskapliga resultat alltid med upplägget på studier så icke-resultat i en studie motsäger inte risker visade i andra studier. I fallet BPA ger studier av akademiska forskare, till skillnad från vissa myndigheters bedömningar, de kraftigaste varningssignalerna.

För det andra tenderar spridningen av vetenskapliga resultat om miljörisker att minska med tiden, med slutsatsen att problembeskrivningen förvärras. När den svenske forskaren Svante Odén slog larm 1967 om luftföroreningar och försurning mötte han starkt motstånd. Drygt tio år senare kom internationella avtal som bekräftade att Odén hade rätt. När Mario Molina och Sherwood Rowland skrev i Nature 1974 att freoner kan bryta ner ozonskiktet angav industrin vetenskaplig osäkerhet som skäl för fortsätt freonanvändning. Ett drygt decennium senare kom internationella avtal mot freonerna och 1995 fick Molina och Rowland Nobelpriset i kemi. Forskningen pekar på att detta inte är enstaka exempel utan snarare ett historiskt mönster för hur synen på olika miljörisker utvecklas.

Tidiga varningar tenderar att ignoreras och det är kostsamt för samhället. Det stämmer även för BPA.

Men även om det råder osäkerhet så finns ett tredje argument att beakta – varför ska osäkerheten tolkas som att risker ska negligeras? Den som plockar svamp gör det motsatta – en okänd svamp hanteras inte som en kantarell utan som en flugsvamp. Varför ska vi då tillåta okända kemikalier, som forskare varnar för, i produkter som barn är i kontakt med? Försiktighetsprincipen, stadgad i svensk och EU-rätt, talar för att begränsningar, särskilt när känsliga grupper som barn utsätts för kemikalier.

I ett så allvarligt fall som BPA räcker inte enstaka begränsningar, produkt för produkt. Det krävs ett brett angreppssätt, med en generell begränsning och enstaka tidsbegränsade undantag om sådana kan motiveras. Att fasa ut BPA från barnmatsförpackningar är bra men räcker inte långt – barn äter ju mat från alla möjliga konservburkar och andra livsmedelsförpackningar. Dessutom behöver andra farliga bisfenoler, exempelvis bisfenol S och bisfenol F, regleras parallellt med BPA, så att inte ett problem byts mot ett annat. Det behövs åtgärder mot hela grupper av kemikalier.

Det bästa är att skapa gehör för sådana regler på EU-nivå. En framgångsrik väg för att göra det är nationella initiativ. När Danmark, Belgien och Frankrike förbjöd BPA i nappflaskor, förberedde Sverige liknande åtgärder och ganska snabbt kom ett förbud inom hela unionen. De tre föregångarna har BPA-regler som omfattar mer än nappflaskor, och Sverige är också på gång, men det bästa vore att Sverige drar på sig ledartröjan och föreslår en bred utfasning av BPA och besläktade problemämnen.

Det kan leda till en snabbare EU-processer mot bisfenolerna men ökar samtidigt pressen på breda ansatser mot andra farliga kemikaliegrupper. Det finns tyvärr många sådana, däribland ftalaterna.

Ftalater används framförallt som mjukgörare i plaster och det vetenskapliga läget är så tydligt att vissa ftalater blivit officiellt klassificerade som giftiga. DEHP, exempelvis, klassas som giftig och bedöms kunna ge både fosterskador och nedsatt fortplantningsförmåga. Ändå har DEHP – efter tidsödande diskussioner i flera år – begränsats endast i leksaker och i barnvårdsartiklar. Ungefär som att barn inte skulle komma i kontakt med de många andra platsprodukter i hemmen som innehåller DEHP. Vissa andra farliga ftalater tillåts i leksaker, så länge dessa inte kan stoppas i munnen. Denna fräcka avgränsning av förbudet har motiverats med att riskerna inte är helt kartlagda. Därför utsätts många barn för farliga ftalater, helt i onödan, eftersom leksaker kan produceras utan miljögifter.

Uppräkningen av absurda kemikalieregler kan göras lång. Det är dags för grundläggande och snabba förändringar av EU:s kemikalieregler. Ett nationellt heltäckande förbud mot bisfenol A och dess farliga syskon vore en viktig signal i den frågan och kommer i vilket fall att stärka hälsoskyddet för vuxna och barn i Sverige.

MIKAEL KARLSSON

ordförande Naturskyddsföreningen