Anna Ek, Per Altenberg och Lars Ångström (28/3) kritiserar svensk export av pansarvärnsvapen till Saudiarabien. De skriver att tillstånd för denna export hade varit otänkbar för tio år sedan. Exakt hur diskussionen fördes 2001 vet jag inte, men kan notera att det positiva förhandsbesked som medgav exporten lämnades 2002, alltså för nio år sedan! Ett förhandsbesked innebär att ett företag kan påräkna tillstånd att offerera och exportera om inga väsentliga nya omständigheter tillkommer.

Att utförseln skedde först 2010 beror på att den här typen av affärer ofta drar ut på tiden. Så någon bred öppning av exporten till auktoritära regimer har inte skett. Det kan kanske vara värt att notera att ISP och Exportkontrollrådet parallellt med att vi kunde registrera utförseln av pansarvärnsvapnen, avvisade export av andra vapensystem till Saudiarabien.

Huruvida de svenska riktlinjerna behöver ändras är ett politiskt beslut, som jag inte kan ta ställning till. Men det är viktigt att understryka att Sveriges exportkontroll är ansvarsfull. Därför har ingen export gått till Libyen och inte heller beväpnar Sverige diktaturer med avancerade vapensystem för att övervaka och mörda sin egen befolkning, vilket artikelförfattarna insinuerar.

Varför exporterar då Sverige försvarsmateriel till länder som brister i sin respekt för mänskliga rättigheter? För att förstå det måste framhållas att Sveriges säkerhet i dag har en global dimension; svenska insatser mot pirater i Adenviken och den svenska truppen i Afghanistan är påtagliga exempel.

Viktigt är också att de internationella handelsvägarna hålls öppna. Här har varje stat ett folkrättsligt ansvar. Deras territorium får inte bli en bas för terrorister, pirater eller organiserad brottslighet. Flygburen spaningsradar och marin utrustning är då viktiga medel.

Utrustning som kan användas för att kränka den egna befolkningens rättigheter ska däremot inte exporteras till auktoritära regimer.

ANDREAS EKMAN DUSE

generaldirektör ISP, Inspektionen för strategiska produkter