Klimatfrågan ställer mänskligheten inför den största utmaningen i modern tid. Enligt FN:s klimatpanel kan utsläppen av växtshusgaser behöva minska med 85 procent fram till 2050, för att begränsa temperaturökningen och förhindra irreparabla och oöverblickbara skador.
Sveriges bidrag till de globala utsläppen är idag mindre än 2 promille och lär minska ytterligare i takt med att välstånd och energibehov stiger i snabbt växande utvecklingsländer som Kina och Indien. Ändå har Sverige en viktig roll att spela, inte minst i egenskap av EU-medlem, för att få till stånd en global överenskommelse om minskade utsläpp. Ensamma kan vi aldrig rädda klimatet.
Klimatfrågan får därför inte reduceras till en inrikespolitisk skönhetstävling. Löften, höga målsättningar eller retoriska angrepp på politiska motståndare räddar inte klimatet. Det kan bara minskade globala utsläpp göra.
En rimlig utgångspunkt för den svenska klimatpolitiken bör därför vara att varje enskild åtgärd bedöms i ljuset av i vilken utsträckning den bidrar till målet om globala utsläppsminskningar.
Förutsättningarna för den svenska politiken på klimatområdet är i ett viktigt avseende desamma som gäller på global nivå. Som FN:s klimatpanel poängterat kräver en framgångsrik klimatpolitik ekonomisk tillväxt och modern teknik.
Det innebär att den svenska klimatpolitiken behöver förenas med sysselsättnings- och tillväxtmål – för att nå maximal effekt och för att få den legitimitet som är nödvändig för att den ska gå att genomföra i praktiken.
Ska Sverige kunna förena målen om maximal global klimatnytta, och en god ekonomisk utveckling krävs en politik som utnyttjar Sveriges fulla tillväxt och utsläppsminskningspotential.
Kärnkraften står idag för hälften av svensk elproduktion, och är viktig för den svenska industrin, och därmed för jobben. Det säger något om låsningarna i svensk energipolitik när OECD:s energiorgan IEA nyligen kände sig tvungen att diplomatiskt påpeka för Sveriges politiker att de behöver ”bestämma sig” om kärnkraftens framtida roll om vi ska kunna svara upp mot våra höga klimatambitioner.
Enligt en livscykelanalys som Vattenfall genomfört för svensk elproduktion har kärnkraften de lägsta samlade koldioxidutsläppen. Utöver låga koldioxidutsläpp ger kärnkraften obefintliga eller mycket låga utsläpp av andra skadliga föroreningar.
Samtidigt är produktionskostnaden för kärnkraft betydligt lägre än för andra klimatvänliga energislag. Kraftiga subventioner för både bioenergi och vindkraftalternativen, höga elskatter och förbud mot både ny kärnkraft och utbyggd vattenkraft ger högre energipriser för industrin, andra företag och för hushåll och privatpersoner.
Kärnkraften har inte bara fördelar. Den kräver att det uttjänta bränslet tas om hand på ett säkert sätt, och den kräver att säkerhetsfrågorna tas på allvar. Men kärnkraftens brister har minskat i takt med teknikutvecklingen.
Att som vissa politiker reflexmässigt avfärda kärnkraftens roll som om ingenting har hänt sedan folkomröstningen 1980 är inte ett ansvarsfullt sätt att närma sig de stora utmaningar som klimatfrågan innebär för svenska företag och jobb.
Vår utgångspunkt är heller inte att det saknas plats för alternativ. Tvärtom behöver vi förutsättningslöst också överväga hur vi tar tillvara och utvecklar bioenergi och vindkraft på ett klokt sätt. Att ta tillvara restprodukter från trä-, pappers- och massaproduktion är till exempel en potential som bör utnyttjas och som med effektivare skogsbruk och ny teknik sannolikt kan utvecklas ytterligare.
Men med den övertro som idag präglar politiken för biobränslen i Sverige får vi inte bara dyrare energi till både konsumenter och företag, vi får också en ödesdiger prispress uppåt på skogsindustrins råvara.
Den svenska energipolitiken pressar skogsindustrins konkurrenskraft från två håll: dyrare energi, och dyrare råvaror. Det är inte hållbart.
Vi har idag i allt högre utsträckning en situation där vedråvara bränns upp istället för att förädlas till ett mångfalt större samhällsekonomiskt värde. Det är en utveckling som på kort sikt gynnar biobränslen men på längre sikt hotar inte bara skogs-, trä- och massaindustrins konkurrenskraft utan också grunden för bioenergiproduktionen.
För utan en konkurrenskraftig skogs-, trä- och massaindustri kan ett kommersiellt uttag av skogsråvara inte ske, vilket är en förutsättning för utvinning av de restprodukter som sedan blir bioenergi.
Under nästa mandatperiod kommer det vara nödvändigt att ta ställning till framtiden för den svenska kärnkraften i takt med att den bortre gränsen för de befintliga reaktorernas livslängd närmar sig.
Den enda ansvarsfulla utgångspunkten är att förutsättningslöst se över energipolitikens möjligheter, både ur ett klimatperspektiv och ur ett jobb- och välfärdsperspektiv.
För att ge Sverige de stabila förutsättningar som krävs för en effektiv klimatpolitik som förenar global klimatnytta med bästa möjliga välståndsutveckling krävs en bred energipolitisk flerpartiuppgörelse över blockgränsen.
Rationella och effektiva beslut om energiinvesteringar kan inte fattas i en politisk kontext som dagens där energipolitiken används i taktiserande syften.
Vi menar att kärnkraften – vid en sammantagen bedömning av ekonomiska och miljömässiga faktorer – måste vara ett av alternativen i en framtida svensk energipolitik.
ANNIKA LUNDIUS
vice vd Svenskt Näringsliv
BIRGITTA RESVIK
klimat- och energiexpert Svenskt Näringsliv
JAN-HENRIK SANDBERG
ordförande Pappers
IRENE WENNEMO
näringspolitisk chef LO
