Den senaste tidens tragedi i Japan har blåst liv i diskussionen om behovet av en svensk civil överbefälhavare – en krisgeneral – som vid en omfattande samhällskris kan träda in och leda hela det komplicerade hjälparbetet. Vi menar att de som förespråkar införandet av en sådan nationell ledningsfunktion inte tar tillräcklig hänsyn till det moderna samhällets villkor och resultat från nationell och internationell forskning.

En omfattande kris berör och engagerar resurser från många olika segment av samhället. Exempel på inblandande samhällsresurser är kommunal räddningstjänst, polis, sjukvård, militär och övriga lokala, regionala och statliga offentliga organisationer. Även privata företag, trossamfund, frivilligorganisationer och organiserade drabbade bör ses som viktiga i resurser i krishanteringsarbetet. Dessa organisationer representerar många av det moderna samhällets inneboende olikheter och har alla utifrån sina uppgifter utvecklat sina egna arbetsmetoder och ledningskulturer.

Att inordna dessa vitt skilda aktörer i en och samma kommandostruktur är en ofruktbar lösning. Dessutom visar forskning att de resurser som utgör samhällets samlade krishanteringssystem inte alltid kan definieras på förhand. Sammansättningen av organisationer är krisspecifik.

Vidare skulle en strikt centralistisk kommandostruktur riskera att kväva handlingsfrihet och motverka nödvändigt beteende som självorganisering och improvisation. En central ledningsfunktion skulle ha svårt att ta hänsyn till den kraft det ligger i lokala kompetenser, som snabbt kan ta tag i en situation och påbörja viktiga åtgärder.

I Sverige tillämpar vi kommunalt självstyre och har en demokratisk ideologi som innebär en bred maktfördelning i samhället. Detta är manifesterat i konstitutionen. Rent hypotetiskt skulle man kunna justera grundlagen och införa en undantagslagstiftning, som till viss del skulle innebära en maktkoncentration under ett krisläge, men bara till viss del. Införande av en undantagslagstiftning skulle innebära en mycket svårhanterlig process där man skulle behöva ifrågasätta samhällets grundvärderingar. Att decentraliserade samhällsresurser på mycket kort varsel skulle inrätta sig i en toppstyrd hierarki är ett orealistisk antagande.

Krishanteringsområdet belastas till viss del av en problematisk mytbildning, exempelvis ogiltiga föreställningar om panik och en överdriven rädsla för plundring och antisocialt beteende. Vi menar att även betydelsen av en central auktoritär ledningsfunktion som kan ”peka med hela handen” är en myt, då den bygger på en rad felaktiga antaganden och mycket tveksam empirisk evidens. Sveriges samlade krishanteringsresurser är inget traditionellt militärt förband där individer samsas i en gemensam kultur och där alla underordnas befälhavarens vilja. Analogin med en militär operation leder fel.

Även om vi talar om krisen är den inte något enhetligt som skall mötas av en samlad organisation. Krisen består av en rad olika problem, problem som hanteras av olika organisationer. Problemet är inte att åstadkomma enhet mellan organisationerna utan att se till att var och en av dem kan göra det de skall göra. Det är då krishanteringen blir framgångsrik.

För att resurserna skall kunna arbeta framgångsrikt behöver de hjälpa varandra. Exempelvis måste polisen upprätthålla en sådan ordning att sjukvårdsorganisationen och räddningstjänsten kan lösa sina respektive uppgifter. Det samarbete som behövs måste emellertid hanteras lokalt, den information som behövs finns nämligen bara lokalt. När informationen har kunnat samlas centralt (vilket kanske inte sker förrän i nästa dags tidning) är den för inaktuell för att lösa de akuta problemen. Det betyder att en eventuell krisgeneral ständigt skulle ligga steget efter.

Önskan om en krisgeneral bygger på en illusion: att det skulle vara möjligt att få den information som bara kommer att finnas tillgänglig i morgondagens tidning redan idag. Dessvärre är det alltför många som grundar sin uppfattning på det som finns i denna tidning och inte på en förståelse av situationen när den utvecklas.

Det skulle inte gå att hitta någon krisgeneral med nödvändig mental förmåga att snabbt kunna förstå och överblicka mångfalden och komplexiteten i en omfattande samhällskris. Inte ens om personen eller funktionen fick tillgång till det modernaste tekniska ledningsstödet och omfattande stabsfunktioner.

Förväntningarna på hur samhället skall hantera framtidens kriser är höga, men det ligger i sakens natur att det kommer uppstå hanteringsproblem. Vi menar att det är nödvändigt att under en kris skapa någon form av ordning och inriktning av landets samlade resurser, men att ett sådant arbete inte kommer att främjas av en ökad centralisering av beslutsmakt. Det finns andra vägar att gå.

Vi förordar att krishantering i stället bör byggas på lokala nätverk. Men sådana nätverk kan fungera bara om de grundas på tillit och förtroende. Det krävs ständiga övningar för att bygga upp nätverken och skapa de personliga kontakter som är grunden för de nätverk som skall hantera de problem som krisen innebär. Kort sagt: organiserad övningsverksamhet, inte en krisgeneral!

CHRISTIAN UHR

tekn.dr, ledningsforskare

LARS FREDHOLM

fil.dr, ledningsforskare och fd adjungerad professor i brandteknik vid Lunds tekniska högskola

BERNDT BREHMER

fil.dr, ledningsforskare och professor emeritus i ledningsvetenskap vid Försvarshögskolan