Tre veckor efter tsunamin i Japan har vi alla förstått vidden av katastrofen utom på en punkt: sanningen om de drabbade kärnkraftsreaktorerna. Vi vet ”bara” att katastrofen gjort mer än en kvarts miljon människor hemlösa, att människor har strålskadats, att Tokyoborna uppmanats att inte dricka kranvattnet, att exporten av jordbruksprodukter och fisk nära nog stoppats.
Men vad ingen tycks veta är vilka slutsatser som ska dras av katastrofen. Ändå borde den 11 mars 2011 rimligen inleda en ny tideräkning för politiska och ekonomiska beslutsfattare. Med ett nytt allvar måste vi nu bestämma hur vi ska bygga en hållbar framtid.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel utlyste genast ett moratorium för ett antal tyska kärnkraftverk, EU krävde stresstest av alla reaktorer och på allt fler håll trycker man nu på för de investeringar som är nödvändiga för att få ett mer hållbart energisystem på plats. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har lanserat en plan för kustbaserad vindkraft som ska ge 10000 franska jobb.
President Barack Obama samlar industrin i investeringar som ska ge 80 procent av amerikanerna tillgång till snabbtåg. Kinas nya femårsplan ger miljöteknik och smart energi högsta prioritet.
Världens näst största bolag, General Electrics, satsar mångmiljarder i ett program, Ecomagination, för energi- och resurssnåla produkter som senaste åren lyft hela koncernens resultat.
Sverige har unika förutsättningar för ett energisystem som varken behöver lita till fossila bränslen eller uran. Ändå har regeringen öppnat för ny kärnkraft och tillåter utländska bolag att prospektera efter uran i landet.
Samma dag som katastrofen i Fukushima blev känd landade på våra bord en annonsbilaga där Svenskt kärntekniskt centrum, KTC, med rubriken ”Nya kärnkraftverk möjligt från årsskiftet” vill locka unga studenter att välja en framtid som kärnkraftstekniker. General Electrics har också beslutat om investeringar i Sverige, men inte inom Ecomagination-programmet. I stället är det den japanska delen av koncernen som här vill bygga en fabrik för att tillverka delar till kärnreaktorer.
Medan omvärlden satsar på hållbara energislag – förra året investerades det mer i vindkraft än i fossil energi och kärnkraft tillsammans – så framstår det som framtiden för svensk industri ska sökas i ny och mer kärnkraft.
Det här är ett resultat av politiska beslut. Det är en konsekvens av regeringens energiöverenskommelse som öppnar för ny kärnkraft kombinerat med oviljan att göra nödvändiga klimatinvesteringar.
Till politikens uppgifter hör alltid att skapa spelregler som gynnar framtidens företagande. Kortsiktighet och nonchalans har gett oss ett nedslitet järnvägsnät som låser människor och företag i oljeberoende. Vi lever med 50 år gamla ofta förfallna hyreshus och får el från snart 40-åriga kärnreaktorer som gärna stannar när vintern biter. Bland 34 jämförbara OECD-länder tillhör vår investeringskvot i ny infrastruktur de lägsta.
När politiken inte vågar satsa, syns följderna. På Uppsala universitet utvecklas ny teknik för solceller, men när innovationerna ska industrialiseras saknas kapital. I stället har patent från Ångströmlaboratoriet lett till företag som gett jobb åt 800 personer – i Tyskland (där solenergin sysselsätter 80000 och miljöbranschen över två miljoner). Många svenska industrier vill vara del av omställningen. Den nye chefen för svenska ABB talar entusiastiskt om vågkraft och energisnåla hus. SKF är stortillverkare av oslagbara kullager för vindkraftverk. Skogs- och pappersindustrin har ny teknik för energiproduktion (sedan man tidigare tyvärr sålt ut egen vattenkraft).
Men utan en långsiktig politik hotar investeringar och jobb att flytta ut. Nyss beslöt Volvo att placera utvecklingen av hybrid- och elbilsteknik i Kina. Vi får det näringsliv vi förtjänar. Politiken måste byggas på en idé om vilket Sverige vi vill ha, låt oss kalla det en vision.
Miljöteknikföretag i framkant efterlyser en plan för hur deras idéer ska kunna växa och komma till nytta. Riskkapitalet betraktas som alltför opålitligt, ibland krävs det gemensamma medel för att kunna bygga tålmodigt för framtiden. Riksdagen beslöt i förra veckan att behålla Vattenfall i statlig ägo. Låt oss nu använda företaget för att genomföra den omställning som är nödvändig och skapa nya jobb som då blir möjliga.
Vattenfall behövs inte för att bygga kolkraft eller kärnkraft i Tyskland, det behövs för att göra framtidsinvesteringar här. En del av vinsterna från bolaget borde avsättas till en fond för miljöteknikföretag. Vattenfall kan bli ett av naven i det miljötekniska energikluster som bygger den svenska industrins framtid.
11 mars 2011, den japanska ödesdagen, borde bli den brytpunkt som inleder en medveten svensk framtidssamling för en i allt hållbar infrastruktur – med tonvikt på kommunikation och energi. Utan en ny sådan vision riskerar Sverige ett företagandets eget utanförskap.
GUSTAV FRIDOLIN
industripolitisk talesperson (MP)
BERTIL TOREKULL
publicist, f d chefredaktör Svenska Dagbladet
Skribenterna håller i april i Båstad ett seminarium om framtidens företagande.
