Frågeställningen är välkänd: varifrån ska jobben komma, på vad ska framtidens välstånd och välfärd byggas, i en globaliserad ekonomi med allt större konkurrens? Det råder också sedan länge enighet om svaret: Sverige ska inte konkurrera med låga löner och förmånligt kostnadsläge – ska vi försvara vår levnadsstandard i internationell toppklass måste det ske genom innovation och nytänkande.
Trots att vi är ett av världens mest kunskapsintensiva samhällen får vi ut för få nya innovationer på marknaden.
Peter Holmstedt
Om allt detta råder det bred enighet. Frågan är aktuell både i samband med arbetet med den kommande forskningspropositionen och den innovationsstrategi som är under utarbetande i regeringskansliet.
Sverige är bäst i EU på innovationer. Men i en globaliserad ekonomi – där EU som helhet har svårt att hävda sig mot till exempel USA och Japan – betyder det att vi är ledande i vad som tyvärr måste ses som division två. Och det räcker inte.
Ett allmänt förekommande begrepp är ”den svenska paradoxen”. Trots att vi är ett av världens mest kunskapsintensiva samhällen – mätt i till exempel satsningar i forskning – får vi ut för få nya innovationer på marknaden. Bilden är att vi tänker mycket nytt i Sverige, men lyckas alltför dåligt med att skapa nya företag, jobb och intäkter utifrån detta nytänk.
Sverige behöver utveckla en innovationspolitik där insatser inom flera av dagens politikområden binds samman. Sådan politik finns i andra länder.
Det räcker inte med en offensiv satsning inom forskningspolitiken. En sådan kan vara motiverad och viktig. Men forskning som sådan föder världsledande forskningsresultat, inte nya företag.
Det räcker inte med en makroekonomisk politik som premierar jobb och tillväxt. Exempel från andra länder, som USA, visar att det krävs insatser som stöder själva innovationsprocessen och det företagande som kan följa ur den.
Det räcker inte heller med en industripolitik som vilar emot de världsledande svenska företagen. Senare tiders forskning visar att branschutveckling skapas i ett samspel mellan stora och små företag, där de små är effektivare innovatörer i tidiga skeden medan de stora är bäst på att skala upp och industrialisera de nya idéerna.
Om det finns någon ”svensk paradox” så är det denna: samtidigt som vi har en självbild av en god förmåga att samordna och förankra så präglas svensk politik ofta av fragmentering. Politiken utformas i stuprör vilket bromsar vår handlingskraft. Det gäller i hög grad innovationspolitiken.
Och just när det gäller innovationprocessen är stuprörstänket extra skadligt. Innovation handlar om gränsöverskridande och rörlighet. Det är i nya möten som nya idéer föds. Ett innovationssystem bygger på möten mellan forskning och företagande – med bland annat Industriforskningsinsituten som en viktig länk mellan dem.
Det handlar också om mobilitet på individnivå, där samma person ska kunna röra sig mellan offentliga uppdrag och privat anställning, och ta med sig lärande från den ena sektorn till den andra. Idag är också arbetsmarknaden uppdelad i stuprör – i andra länder finns inte samma närmast vattentäta skott mellan samhälle och företagande.
Det finns många innovationsaktörer i Sverige. Några exempel: universiteten (särskilt de tekniska, medicinska), industriforskningsinstituten, RISE holding, VINNOVA, Energimyndigheten, Tillväxtverket, Innovationsbron, Industrifonden och Almi. Var och en har sin pusselbit för att åstadkomma innovation. Men de arbetar inte inom ramen för någon samlad målbild eller politik.
Mitt förslag är att Sverige ska få en särskild innovationsminister, som ska ha till uppgift att utveckla en sammanhållen politik inom detta område. Innovationspolitiken skulle bygga på två ben:
• Innovationsministern skulle ha som första uppgift att samordna de svenska innovationsaktörerna så de kan dra i samman riktning. Tillsammans ska de fylla de behov som finns hos storföretagen, underleverantörerna, de mindre- och medelstora företagen och nya entreprenörer. Alltså de aktörer vars roll det är att omvandla kunskap till framgångsrika marknadserbjudanden.
• Den andra stora uppgiften är att genomlysa hinder som kan finnas inom de offentliga systemen ur ett innovationsperspektiv. Ett exempel är skattesystemet. I andra länder finns avdragsmöjligheter för donationer och avdragsrätt för satsningar på FoU – Sverige är ett av de få länder om saknar sådana möjligheter. Pensionssystemet bör ses över så att mobiliteten underlättas mellan offentliga och privata arbetsgivare. Meriteringssystemen inom till exempel vården bör ses över – sålunda bör det återigen vara meriterande för en läkare att ha deltagit i klinisk forskning.
Den svenska ”paradoxen” är alltså inte att satsningar på forskning inte i sig själva leder till ekonomisk tillväxt – forskningssatsningar leder till forskning och kan inte göra något annat. Problemet är vår oförmåga att få fullt utbyte av de innovationsbefrämjande insatser som ska följa i forskningens spår. Bitarna finns på plats. Det gäller att samla dem till ett sammanhang. Det räcker inte med att formulera strategi. Det kräver ledning av en Innovationsminister.
PETER HOLMSTEDT
vd Rise Holding
