Det finns ingen vetenskap som styrker EU:s totalförbud av snus.

Jan R Andersson och Christofer Fjellner

När Tankesmedjan Tobaksfakta skriver på Brännpunkt den 16/4 om regeringens tobakspolitik nämns ordet cigaretter 1 gång och ordet snus 12 gånger. Det känns minst sagt förlegat i en tid då snuset omvärderas av allt fler. Utifrån snusets kända skaderisker borde självfallet förhållandet i artikeln vara det omvända.

Det är tydligt att det är regeringens snuspolitik aktivisterna har problem med, eller åtminstone upplever sig nödgade att kritisera hårdast. Kritik av den väldokumenterat skadliga cigarettrökningen – över 100 miljoner européer röker – kommer i andra hand.

Det som nu står på spel i EU är dock inte snusets vara eller icke vara. Det svenska snuset är en viktig symbol för en liten medlemsstats rätt att behandlas som alla andra inom vår handelsunion. En symbol för att inte politisk prestige och godtycke ska få forma Europas politiska framtid.

Det finns ingen vetenskap som styrker EU:s totalförbud av snus. Det finns inga handelsargument som motiverar nyckfulla inskränkningar mot just svenska företag. Det finns inga bärkraftiga politiska argument eller principer som motiverar varför människor ska förvägras rätten att bruka den minst skadliga formen av en annars tillåten och reglerad vara som tobak. Med nästan lika många rökare som snusare i Sverige torde de som skriver under denna tirad mot regeringen och demokratiskt fattade beslut fokusera sin energi på att minska tobakens skadeverkningar i det svenska samhället och därmed se snusets relativa fördelar. Men då krackelerar världsbilden.

I europeisk folkhälsostatistik skiljer Sverige ut sig genom att svenska män har betydligt mindre tobaksrelaterade skador än i andra länder. Helt enkelt därför att svenska män har ersatt de livsfarliga cigaretterna med det betydligt mindre farliga snuset.

Menar Tankesmedjan Tobaksfakta verkligen att lika många svenska män skulle avstå från cigaretter i dag om snus inte fanns? Att snus fungerar som en väg bort från cigaretterna konstaterades av EU:s egen expertgrupp redan år 2008, där det även konstaterades att svenskt snus är minst 90 procent mindre skadligt än cigaretter. Ingenstans i WHO-konvention för tobakskontroll förespråkas heller ett förbud mot snus. Däremot har WHO:s vetenskapliga kommitté de facto klargjort att svenskt snus är ett mycket bättre alternativ än att dra ner rök i lungorna, om man nu tvunget vill använda nikotin.

Många har svårt att helt sluta med nikotin, varför alla alternativ till rökning, den mest skadliga formen, måste ses som just bättre alternativ.

Att upprätthålla ett EU-förbud mot handel med den väldokumenterat mindre skadliga varianten av tobak medan den direkt dödliga varianten försvaras är oförsvarbart, och oseriöst när detta stöds av offentligfinansierade frivilligorganisationer som rimligen vet att cigaretten är unik i sin skadepotential.

Vi inser att en anti-tobaksorganisation ser det som sin uppgift att bekämpa tobak. Som förtroendevald riksdagsledamot och EU-parlamentariker måste vi dock ta större hänsyn. Kampen mot tobak måste handla om kampen mot de skadeverkningar tobak kan leda till. Snus må vara en tobaksprodukt, men det går inte att förneka att tillgången till ett mindre farligt tobaksalternativ här i Sverige minskat rökningens skadeverkningar. Att detta är en seger för folkhälsan som skett trots Folkhälsoinstitutets och anti-tobaksorganisationers kampanjer må provocera. Men det blir inte mindre sant för det.

Tankesmedjan Tobaksfakta kommer säkerligen att fira om EU:s förbud mot snus kvarstår. Men givet vad vi vet om de förväntade skadorna för Europas rökare som i dag berövas alternativ bör gästerna på festen ha ett kreativt samvete.

Det som nu står på spel i EU är dock inte snusets vara eller icke vara. Det svenska snuset är en viktig symbol för en liten medlemsstats rätt att behandlas som alla andra inom vår handelsunion. En symbol för att inte politisk prestige och godtycke ska få forma Europas politiska framtid. Detta ställningstagande stöds dessutom inte bara av regeringen utan av en enig riksdag.

JAN R ANDERSSON (M)

riksdagsledamot

CHRISTOFER FJELLNER (M)

europaparlamentariker