Kenneth G Forslund skriver (Brännpunkt 22/3) att ”Socialdemokraterna anser att svensk utvecklings- och biståndspolitik är respekterad och håller hög klass”.

Det är rätt. Vi får beröm från länder och organisationer som får ta del av svenskt bistånd och vi får höga betyg i olika utvärderingar. Det är smickrande, men vi får inte låta det distrahera oss från huvuduppgiften – att säkerställa att vårt bistånd gör skillnad i fattiga människors liv.

Vissa biståndsinsatser, i synnerhet inom hälsoområdet, har bevisligen fungerat. Många liv har räddats. Men historiskt sett har det svenska biståndet haft större pretentioner än så – allt från att lösa konflikter till att skapa demokrati och rädda klimatet. Här vet vi alldeles för lite om vad biståndet har åstadkommit. På samma sätt finns ett glapp mellan vad de flesta tror att biståndspengar används till och vad de i själva verket används till.

I början av februari exemplifierade jag det jag kallar för prat- bistånd med våra ansträngningar att möta fattiga hushålls behov av rena spisar. Kenneth ironiserar över att jag har en ”längtan efter att dela ut spisar”. Faktum är att varje år dör drygt 1,5 miljoner kvinnor i förtid för att de andas in giftiga gaser som uppstår när de lagar mat över öppen eld. Jag tycker att detta förtjänar att tas på djupaste allvar.

När jag gick igenom våra biståndsinsatser för att möta det här behovet kunde jag konstatera att merparten av insatserna bestod av konferenser, kurser, studier och dokument. Och jag ställde frågan: Hur mycket pengar ska vi lägga på prat och papper? Är 5, 10 eller 30 miljarder lagom?

Vi ska förstås inte sluta prata. Dialogen har en given plats i det svenska biståndet, med dess starka betoning av insatser för demokrati och jämställdhet. Det alliansregeringen har en längtan och strävar efter är ett bistånd som gör skillnad i fattiga och förtryckta människors liv.

Slutligen några ord om ägarskap, en biståndsprincip som säger att samarbetsländerna själva ska äga sin utveckling men som har förvanskats till att vårt bistånd ska gå till odemokratiska eller korrupta regeringar. Regeringen verkar för ett brett ägarskap som utgår från fattiga människors perspektiv och behov. Inte från vad en regering med svag demokratisk legitimitet anser. I praktiken betyder det att jag ser att det civila samhällets roll i biståndet kommer att bli allt viktigare.

Jag ser fram emot konstruktiva samtal med Kenneth G Fors-lund och alla andra som vill vara med och utforma ett bistånd som ger resultat på riktigt.

GUNILLA CARLSSON (M)

biståndsminister