Vardagen för ISAF och den svenska truppen i Afghanistan skiftar. Självmordsbombare, ett plågat folk, barn som lider och enorma behov möter soldaterna. Foto: Over Press/Getty Images och Reuters
Afghanistan har sedan hösten 2001 varit en huvudarena för USA:s ”krig mot terror”, under namnet Operation Enduring Freedom (OEF). Detta krig har inte resulterat i fred eller ökad säkerhet, tvärtom.
Motståndet mot regeringen i Kabul och dess allierade har vuxit och attentaten har tilltagit i omfattning under de fem gångna åren.
Det internationella samfundet, liksom en majoritet av afghaner, hyste stora förhoppningar om en ny chans till fred och återuppbyggnad efter 25 års krig. Fredsbevarande trupper (ISAF) och ett stort bistånd skulle bidra till att infria dessa förhoppningar.
Alla aktörer är eniga om att ”detta krig inte kan vinnas militärt”. Ändå har insatserna dominerats av ensidigt militärt tänkande.
Två anmärkningsvärda förhållanden i den internationella överenskommelsen om militärt stöd till Afghanistan har bidragit till att fördjupa konflikten i landet.
ISAF leds sedan tre år av Nato, som är en ren militärallians med USA som ledande och inflytelserik medlem.
Detta faktum har försvagat trovärdigheten för ISAF-styrkans oberoende av det krigförande USA. ISAF har under året också tagit över operativt militärt ansvar från OEF i stora delar av landet. Därigenom har de fredsbevarande trupperna kommit att utveckla en krigföring som intill förväxling liknar den USA:s trupper redan misslyckats med.
USA:s drygt fem år långa ”krig mot terror” i Afghanistan har underminerat afghanernas tilltro till den politiska process som Karzais regering med västvärldens stöd försökt upprätta.
Om Nato med ISAF-styrkorna övertar detta krig med dess offensiva utformning riskeras förtroendet för det internationella samfundets hela insats och stöd till Afghanistans återuppbyggnad.
Mycket talar för att detta håller på att ske. Det är humanitärt, politiskt och till och med militärt oacceptabelt om Nato brukar ISAF:s fredsbevarande trupper till krigföring.
Och hur ska FN i så fall förhålla sig till det faktum att Nato förvaltar sitt ledningsansvar för ISAF på ett sätt som säkerhetsrådet inte rimligen kan ha tänkt sig?
I dag är talibanerna i ledningen för en koalition av klanledare, mullor, byråd och krigsherrar, i vilken de själva bara utgör kärntruppen.
Tusentals unga afghanska män utbildade på koranskolor i de pakistanska gränsprovinserna utgör en besjälad, troende och starkt ideologiserad förtrupp, vars ledning har stärkts intellektuellt, politiskt och militärt.
Talibanerna söker befolkningens stöd för några få tydliga krav: att utländska, och i synnerhet amerikanska trupper ska lämna Afghanistan, att mer islam ska införas i skola och samhälle och att regimförändringar görs.
Hur ställer sig ”gemene man” i Afghanistan till denna pågående konflikt mellan en framryckande fundamentalistisk islamistisk rörelse ledd av talibaner och en regering som hålls under armarna av västvärlden med hjälp av krigföring och, enligt många afghaner, ockupation?
Afghanerna är under press både från regeringssidan och motståndet och hotas inte sällan av bådadera och många tvekar att ta aktiv ställning.
Strategin blir i stället att avvakta, därför att konfliktens utgång är osäker – vem har till slut makten över dem? – och samtidigt framstår talibanernas krav som rimliga för många afghaner.
Afghanernas erfarenheter av det fem år långa USA-ledda kriget har alltför mycket kommit att påminna om den sovjetiska ockupationen på 1980-talet.
En viktig faktor är också att den nuvarande regeringen inte förmått att skydda sina medborgare från övergrepp av krigsherrar, främmande truppers krigföring och en snabbt utvecklad korruption.
I den situation som har uppkommit kan knappast realistiska förhoppningar infrias om nationell suveränitet, genuin återuppbyggnad och en efterlängtad fred för Afghanistan om inte OEF:s krigföring upphör och USA:s inflytande avsevärt minskar.
Också Pakistans agerande måste förändras; det omfattande stödet till talibanerna och deras allierade måste upphöra. En mycket tydlig distinktion mellan krigförande och fredsbefrämjande insatser måste säkras och FN:s mandat bör ses över snarast och formuleras tydligt och klart, justerat till dagens situation och komplexitet. Återuppbyggnaden måste ta fart och ske på afghanska villkor. Hitintills har givarnas inflytande och villkor försvagat effekterna av gjorda insatser.
Den ensidiga militära strategin i säkerhetstänkandet måste upphöra och kompletteras med internationell, regional och lokal diplomati, förhandling och alliansbildning.
Och det internationella samfundet och biståndet måste rikta in sig på stöd till framväxten av ett rättssamhälle och demokratiska institutioner.
Sveriges roll måste fortsatt vara begränsad till insatser i den fredsfrämjande styrkan under ett FN-mandat, och Sverige bör aktivt medverka till ett förnyat mandat som inte kan förväxlas med eller missbrukas av krigförande aktörer.
Svensk trupps närvaro i Afghanistan är inte förenligt med att låta styrkorna bli fritt disponibla för Nato, när samtidigt Nato inte tydligt visat att de utgör något mer än en förlängd arm i USA:s krigsmaskineri.
Att acceptera denna politik vore oklokt och, som vi ser det, dålig svensk politik. Det ökar dessutom riskerna för Svenska Afghanistankommitténs omfattande biståndsverksamhet i Afghanistan.
