Per Bills och Andreas Norléns artikel om att grundlagsreglerna om monarkin inte behöver ändras är lite lustig, eftersom den tydligt illustrerar min tes om svenska politikers ovilja att se problem med nuvarande regler samt vilja att identifiera dessa med själva Torekovkompromissen. Eftersom Bill och Norlén ändå anför vissa skäl som stöd för sin sak bör de kanske hedras mer än skrattas åt, men tyvärr är inte argumenten särskilt goda.

Det är symptomatiskt att de direkt ser varje kritik av nu gällande regler som ett angrepp på monarkin som sådan. Då blir det logiskt att tala om kungens ordförandeskap i Utrikesnämnden och hans tal vid riksdagens öppnande som de enda (och just därför tydligen skyddsvärda) resterna av kungens gamla maktfunktioner, i stället för att se att medan det senare – som inte nämndes i min artikel – är en ceremoniell funktion som passar väl med Torekovkompromissen så strider det förra uppdraget mot denna, eftersom det faktiskt ger kungen viss politisk makt.

Vad gäller religionsfriheten kan den som så önskar lyfta på hatten åt Bills och Norléns totala pragmatism. Andra ser den kanske som uttryck för en viss hållnings- och principlöshet. Åtminstone sedan statskyrkan avskaffats saknas varje argument för att det enda kungen och hans ättlingar absolut inte får göra är att byta religion. För den som önskar att grundlagarna ska ge en korrekt bild av samhällslivet framstår detta som stötande. Dessutom visar kontrasten mellan den totala religiösa bundenheten och den lika totala straffrättsliga immuniteten tydligt sakernas absurditet.

Bill och Norlén har dock rätt i att immuniteten är den viktigaste frågan. Det är utmärkt att de låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) granska denna fråga (och definitivt bättre än att som justitieminister Beatrice Ask i en ekointervju i december felaktigt hävda att Grundlagsutredningen studerat den). Oavsett om de återger RUT rätt eller ej så har de dock fel på viktiga punkter. Presidenter I USA och Frankrike har i modern tid ställts inför rätta eller hotats med detta för gärningar begångna i tjänsten (Nixon), delvis utanför denna (Clinton) eller innan de ens blev presidenter (Chirac). Framförallt upphör deras immunitet när de lämnat sina ämbeten. Inte heller detta tycks dock ha någon principiell vikt för Bill och Norlén, helt - och hett - inriktade på att värna den svenske kungens privilegier som de är.

JOAKIM NERGELIUS

professor i juridik, Örebro universitet