Den kommande domen i målet mot konstnären Anna Odell kan ha betydligt större betydelse för samhället än man kan ana. Odell misstänks för sjukdomssimulering. Fälls hon får vi hoppas att det överklagas upp till HD för det är viktigt att få ett prejudikat avseende sjukdomssimulering.
Om det blir klarlagt att det är ett brott enligt svensk lag att simulera sjukdom så inställer sig osökt frågan: Är Anna Odell verkligen den enda i Sverige som simulerat sjukdom?
Vad innebär domen för oss läkare i vår kliniska praxis när vi får juridiska hållpunkter att sjukdomssimulering är ett brott? När skall vi anmäla?
Efter 20 års läkarverksamhet i Sverige har jag träffat en mängd simulanter, varav väldigt många fått förtidspension på grund av dålig diagnostisk kompetens hos svenska läkare i just simuleringsdiagnostik.
Att ens nämna att en patient simulerar har varit strikt förbjudet inom svensk vårdtradition så länge jag kan minnas. Ett heligt tabu råder i frågan, bland läkare, sköterskor och övrig personal.
Våren 2009 tjänstgjorde jag som överläkare vid en psykiatrisk klinik i Sverige. Vi hade åtminstone två patienter där läkarkollegiet var överens om att simulering var den sannolika diagnosen.
Det var undertecknad som efter mina år som läkare i England kunde bryta isen.
Lätt förvånade var mina kolleger när jag visade några enkla diagnostiska anglosachsiska mallar för simuleringsdiagnostik. Dylika är okända för svenska läkare som inte sällan ger presumtivt livsfarliga mediciner till personer som påstår sig vara sjuka.
För att råda bot på problemet så har jag tillskrivit Karolinska Institutet styrelse med krav om införande av åtminstone en orienterande dubbel timmes föreläsning om internationell simuleringsdiagnostik på läkarutbildningens curriculum. Förhoppningsvis vinner kravet gehör och kan därefter införas generellt vid svenska högskoleprogram för läkarutbildning.
THOMAS JACKSON
läkare, specialist i allmän psykiatri
