Nils Garder och Samuel Rubenson föreslår på Brännpunkt 20/10 att Svenska Kyrkan bör ge upp vigselrätten och låter stadfästandet av äktenskap bli en civil angelägenhet. På så sätt riskerar man inte att alienera sig från samfund som inte stöder idén om samkönade äktenskap. De påstår också att frågan om föräldraskap är kontroversiell, vilket skulle vara ytterligare en anledning att dröja inför ett beslut. Slutligen menar de att detta skulle bidra till att lägga grunden till en förnyelse av Svenska Kyrkan.

Tre motfrågor infinner sig. Finns det i dag något mindre kontroversiellt än tanken om alla människors lika rätt och värde? Vidare, är det rimligt att de som har kommit längst i en gemenskap ska anpassa sig till dem som ligger efter? Till sist, var får den påstådda förnyelsen plats i ett sådant tänkesätt?

Garder och Rubenson har inte tagit tillräcklig hänsyn till den större verklighet som den Svenska Kyrkan verkar inom i dag. Ständigt vikande besökssiffror och ett lågt valdeltagande har blivit vardagsmat. Samtidigt vittnar många svenskar om ett andligt behov som de inte känner blir tillfredsställt. Det finns alltså en klyfta mellan kyrkan och folket. En viktig del av problemet är utan tvekan att kyrkan av många anses vara bakåtsträvande.

Därför är det viktigt för kyrkans långsiktiga överlevnad att mota den bilden och agera starkt i profilfrågor som den om samkönade äktenskap. Man har allt att vinna på att utmana samhället att bli ännu mera etiskt och ansvarstagande, vilket man också tydligt har gjort i det förflutna. Då skapar man möjligheter för fler svenskar att känna igen sig i de ideal som kyrkan står för och i slutänden kan man hjälpa fler att sörja för sina andliga och etiska behov.

Risken att Svenska Kyrkan alienerar sig från sina samfund är ständigt närvarande. Det finns både progressiva och konservativa krafter med intressen i varje beslut som fattas.

Garders och Rubensons linje förespråkar att man i praktiken avstår från att agera genom att distansera sig från beslutets kärna och dess obekväma konsekvenser. Det är ett reaktivt förhållningssätt som för tankarna till liknelsen om åsnan som långsamt svälter ihjäl mellan två hötappar. Ingen önskar se den Svenska Kyrkan gå en sådan förlamad död till mötes.

Traditioner är viktiga och bör vara en källa till styrka för att agera i samtiden, men med framtiden för ögonen. Annars riskerar man att avskärma sig från och sluta vara delaktig i nuet. Det leder oundvikligen in på en rak väg till en smygande mumifiering av den Svenska Kyrkan; formen kan så klart bevaras, men till priset av att den töms på ett levande innehåll.

KRISTOFFER MOLDÉUS

ordförande KRISS, Kristna Studentrörelsen i Sverige

MATTIAS IRVING

ordförande KRISS Stockholm