Gravarna i staden Misrata tillhör män som dödats sedan upproret mot Gaddafi startade.
Foto: Rodrigo Abd/AP
Inom kort ska Nato fatta beslut om Sverige ska tillfrågas om att förlänga insatsen i Libyen. Sveriges svar borde vara nej.
Håkan Juholts besked första maj att inte stödja en förlängning av Sveriges medverkan i Natos militära insats i Libyen hälsades med applåder, inte bara på mötet i Falun utan också av fredsrörelsen. Många - även i fredsrörelsen - accepterade resolutionen om flygförbudszon, eftersom de uppfattade den som fredlig åtgärd för att förhindra regeringssidan att med flyg anfalla civila mål i det inbördeskrig som utbrutit. Svårigheten var att förutse de förödande konsekvenserna: USAs och Natos flygbombningar – nu i över två månader - även mot civil infrastruktur och civila dödsoffer på båda sidor.
Den medialt spridda föreställningen att just dessa bombningar skulle ha humanitära syften undergrävs för varje bombdag som går. Att svenska plan fotograferar civil infrastruktur som sedan bombas av Nato riskerar att göra Sverige delaktigt i krigsförbrytelser.
Är bombningarna av Libyen förenliga med FN-stadgans fredsprincip? Kan de skydda civilbefolkningen? Var alla fredliga medel uttömda? Kan Nato anförtros ledningen av FN-insatser? Ska Sverige delta? Allt fler svarar nej på de frågorna.
Men ordföranden i svenska FN-förbundet, Aleksander Gabelic, angrep Håkan Juholts besked. Gabelic kräver fortsatt svenskt deltagande i det som allt tydligare utgör ett USA:s och gamla kolonialmakters militära stöd till ena sidan i ett inbördeskrig med rötter långt tillbaks i tiden, utlöst av folkliga protester i östra Libyen, omhändertaget av dunkla krafter.
I FN-förbundet är många stora folkrörelser medlemmar. De flesta torde stödja FN-förbundet i förhoppningen att FN ska verka för fred, folkrätt och människorätt och i enlighet med sin stadga göra allt för att förhindra anfallskrig - det värsta av alla brott. Det var förbjudet långt innan FN grundades. Och lika länge har anfallskrig förklätts bakom förment ”skydd för civila” och ”befrielse av kvinnor”.
Den resolution 1973 som USA, Frankrike och Storbritannien – med oklart och vacklande stöd från Arabförbundet och samtidigt mot Afrikanska unionens tydliga vilja - drev fram i FN:s säkerhetsråd använde formuleringen ”skyldighet att skydda”. Denna formulering har av USA framställts som en utveckling av folkrätten grundad på en resolution som generalförsamlingen antog 2005, Skyldighet att skydda, populärt förkortad R2P. Väl medvetna om risken att mäktiga stater skulle missbruka detta för egna syften såg generalförsamlingen då till att kringgärda denna ”skyldighet” med en rad starka förbehåll.
För det första, om landets regering, som har ansvaret att skydda befolkningen inte gör det, ska omvärlden med alla till buds stående fredliga medel bistå och förmå den därtill. Först därefter – och bara om situationen utgör hot mot internationell fred – kan säkerhetsrådet besluta om väpnat ingripande. I resolutionen understryks att tillämpningen ska ske i enlighet med FN-stadgan – R2P står alltså inte över stadgan och måste bli föremål för fortsatt behandling. Inget av detta har uppfyllts, vilket gör att anfallet mot Libyen bryter mot folkrätten, vilket experter medgett. Säkerhetsrådet står inte över FN-stadgan.
När dimridåerna skingras och historien före och verkligheten efter anfallskriget börjar sippra fram måste vi tyvärr än en gång konstatera hur möjligheten till fredlig lösning till civilbefolkningens fördel undanröjts med hjälp av massiv medial krigshets. Efter civilbefolkningens katastrofala lidande i Afghanistan och Irak har USA/Nato än en gång bevisat att oavsett vad de påstår sig bomba, är det de som ska skyddas som stryker med, och kvinnor och barn som drabbas hårdast. Denna gång i FN:s namn.
Detta borde FN-förbundets ordförande i sanningens namn beklaga och ansluta sig till de länder och folk runt om i världen som kräver omedelbart eld upphör, vapenvila och förhandlingar.
Självklart ska Sveriges medverkan i den militära insatsen avslutas. Låt inte ännu ett land bombas tillbaka till stenåldern.
KIRSTI KOLTHOFF
ordförande, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)
IANTHE HOLMBERG
ordförande, Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV)
KEMAL GÖRGÜ
ordförande, Sveriges Fredsråd
SISSELA NORDLING BLANCO
talesperson Feministiskt initiativ









