På SvD Brännpunkt den 17 december tar Masoud Kamali, professor i socialt arbete, upp den rapport om brottslighet bland personer födda i Sverige och utomlands som Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerade tre dagar tidigare.
För alla dem som tagit del av de fakta och den analys av fakta som redovisas i undersökningen, torde det vara uppenbart att professor Kamali inte tagit sig tid att läsa rapporten innan han skrev artikeln i fråga.

Hans påståenden om rapportens slutsatser är inte bara missvisande, de är helt bort i tok.

Professor Kamali påstår nämligen att Brå förklarar överrepresentationen av utrikes födda i brottsstatistiken med att det finns invandrargrupper som av kulturella skäl oftare begår brott i Sverige.
Detta påstående är fullständigt gripet ur luften. Begreppet ”sociokulturell” eller någon synonym för detta finns helt enkelt inte med i texten och vi kommer i våra analyser inte ens i närheten av någon sådan förklaringsgrund.

I stället är själva utgångspunkten en helt annan: förklaringar
till skillnader i brottslighet mellan invandrare och svenskfödda ska sökas i skillnader i levnadsförhållanden och upplevda livschanser som de föreligger här och nu, det vill säga i Sverige.
Vi pekar på de svårigheter det kan innebära att bryta upp från sitt hemland och bosätta sig i ett nytt land.

Vi redovisar tydligt att de sociala faktorer som generellt ökar risken för brott - till exempel sämre bostadsförhållanden och möjligheter på arbetsmarknaden - är vanligare bland invandrare.

Vi pekar på att en ytterligare viktig förklaring kan hämtas i brister i mottagandet i Sverige, där också utbredda fördomar om invandrargrupper kan bidra till att myndigheter, olika institutioner med flera utsätter invandrargrupper för en strukturell negativ särbehandling.

Vår syn är att invandrare inte i grunden begår brott av andra orsaker än de som kan förklara varför svenskfödda begår brott.

Jämförelser mellan invandrare och svenskfödda används i flera olika sammanhang för att studera just effekterna och
konsekvenserna av olikheter i levnadsvillkor. Resultaten kan bidra till en analys av vad som fungerar, vad som inte fungerar och vad som verkar lovande inom integrationspolitiken.
Brås undersökning visar t.ex. att invandrares barn har en lägre sannolikhet att misstänkas för brott, än personer födda utomlands. Jämfört med situationen i andra länder är detta mycket ovanligt.

Forskare från andra delar av världen har tolkat detta som att integrationen av den uppväxande generationen med utrikes födda föräldrar fungerar mer tillfredsställande i Sverige än i andra länder.
Undersökningen visar också - trots ett kraftigt försämrat arbetsmarknadsläge och en ökad boendesegregation under 1990-talet - att resultaten från den nu föreliggande studien är relativt oförändrade jämfört med förhållandena under 1980-talet.

Inför den nu föreliggande studien diskuterades risken med att resultaten kunde blåsas upp, ryckas ur sitt sammanhang och misstolkas. Att främlingsfientliga grupperingar inte enkelt låter sig påverkas av
fakta och en samhällsanalys, det förstod vi.

Men att en professor, dessutom regeringens utredare om makt, integration och strukturell diskriminering, skulle bidra till detta var det svårare att föreställa sig.

Svar direkt:
Kan inte Jan Andersson läsa sin egen rapport, eller förfalskar han medvetet vad som står där? Andersson hävdar i sitt svar till min artikel att Brå aldrig gett kultur förklaringsvärde för invandrares brottslighet.
I rapporten slår Brå fast att barn till invandrare ”slits mellan två kulturella världar” (s. 9) och att invandrare anländer till ”en ny kultur” (s. 12).
Brå drar sedan slutsatsen att de som kommer till Sverige i ung ålder ”har lättare att anpassa sig” (s. 10) vilket är en ”skyddsfaktor mot brottslighet” (s. 38).

Alltså anpassningen av ”dem” till ”vår” kultur är boten mot brottsligheten och dålig anpassning leder till brottslighet.
Menar Jan Andersson att den kulturella förklaringen i Brås rapport fortfarande är ”gripen ur luften”?