Att bara kasta pengar efter forskningen och hoppas på det bästa löser inte utmaningen.

Waldemar Ingdahl

Varje år dör mellan 180 och 260 personer i Sverige av antibiotikaresistens, bakterier som antibiotika inte längre biter på. I Europa dör 25 000 personer, nästan hälften så många som dör i trafiken på Europas vägar.

Socialminister Göran Hägglund gör ett stort nummer av att antibiotikaresistensen beror på att läkare skriver ut för mycket antibiotika. På organisationen Stramas initiativ har regeringen därför infört en politik som säger att nästan vart tredje recept måste bort, högst 250 recept per 1000 invånare ska skrivas ut.

Det tar inte hänsyn till skillnader i åldersfördelningen eller i sjuklighet hos befolkningen i olika län. I Sverige har läkare rätt att fritt skriva ut mediciner. Den bästa diagnosen görs inte av politiker, utan av ansvariga läkare i samråd med patienten. Antibiotikaförskrivningen har gått ner under lång tid. Sedan 1992 har förskrivningen minskat med 30 procent. Trots det ser vi ett ökande antal utbrott av resistenta bakterier på våra sjukhus.

Ett viktigt skäl är det naturliga urvalet. Antibiotika finns nu överallt och evolutionen gör att de bakterier som inte klarar antibiotika efter hand dör ut, de som överlever växer och förökar sig. Sverige visar en sjunkande konsumtion av antibiotika över tid. Trots det så fortsätter problemet med antibiotikaresistens. Det visar att relationen mellan en minskad förskrivning och en minskad antibiotikaresistens inte är helt entydig.

Det är svårt att forska fram ett nytt antibiotikum. Först ska en egenskap i en bakterie hittas som ett nytt läkemedel kan slå ut. Målet är oftast att bekämpa ett visst protein som bakterien behöver för att föröka sig. Antibiotikan måste både kunna ta sig igenom kroppen och bakteriens cellmembran. Dessutom måste forskarna veta vilken sorts resistens som är svårast för bakterien att upprätthålla. Datorer skräddarsyr molekyler för potentiella läkemedel som sedan kan framställas i laboratoriet.

De bästa antibakteriella egenskaperna utan allvarligare biverkningar testas sedan på frivilliga. Tester sker runt om i världen, under lång tid och i strikta studier. En av tio substanser som testas blir ett läkemedel. Av de antibiotika som finns på marknaden utvecklades 75 procent innan 70-talet. I dag tar det 8 år innan ett läkemedel blir godkänt, både i Sverige och USA. Detta är ett gigantiskt problem om man ser vikten av att bekämpa antibiotikaresistensen.

Regeringen har lagt mycket av vårt internationella förtroendekapital på frågan om antibiotikaresistens, nu senast på Världshälsoorganisationen WHO:s årsmöte. Tyvärr fokuserar man alltför ensidigt fokuserar på efterfrågan av antibiotika, snarare än utbudet.

En mycket skadlig reglering säger att en ny medicin måste vara bättre än alla tidigare läkemedel som finns på marknaden för att godkännas. Tänk om samma sak hade gällt musik: hur många nya popband skulle vi ha haft, om man sagt att varje nytt band måste vara bättre än Beatles för att få spela?

Nu lanseras idén att skattebetalarna ska finansiera utvecklingen av antibiotika. Bland annat skriver Otto Cars vid det internationella nätverket mot antibiotikaresistens, ReAct, att det offentliga måste betala mer. Kommissionen har redan gått in med en ”bail out” för den europeiska läkemedelsindustrin. Men att bara kasta pengar efter forskningen och hoppas på det bästa löser inte utmaningen. Det är därför läkemedelsindustrin kan avsluta en hel forskningsriktning som inte ger resultat, som exempelvis AstraZenecas neurovetenskapliga forskning i Södertälje, och omfördela resurserna till forskningsområden med bättre chanser.

Frågan är mer långsiktig och grundläggande. Vi har inte råd att byråkratisera det som avgör vår medicinska framtid, fast det är vad såväl EU och USA just nu gör. Den svenska regeringen har en gyllene chans att driva på för den regelförenkling som läkemedelsindustrin – och mänskligheten – så väl behöver.

WALDEMAR INGDAHL

författare till rapporten ”Världens väntan på antibiotika, sex förklaringar till antibiotikaresistensproblemet” om antibiotikaresistensens effekter och orsaker från Timbro (2012)