”Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd.”
Astrid Lindgren

”Jag är inte beredd att avsätta resurser så alla elever i min kommun får tillgång till ett bemannat skolbibliotek.”
8 av 10 svenska kommunalråd 2005 enligt Temo/Svensk Biblioteksförening

I den moderna skolan lär man sig läsa med riktig barnlitteratur. När läsningen börjar flyta gäller det att förmedla rätt bok till rätt barn vid rätt tillfälle. Lyckas läraren blir eleven snart bokslukare, annars minskar intresset. Från femte, sjätte klass vidgas klyftan mellan läsare och icke-läsare allt mer.
Somliga lär sig läsa med en klackspark. För dem blir läsningen snabbt ett nöje. Andra har svårt att få upp flytet och måste ljuda sig igenom sida efter sida, termin efter termin.
För dem är läsningen ett tungt arbete. För många är svenska andra språket. De har ett magert ordförråd och begränsade kulturella referensramar. Alla dessa grupper behöver stöd och stimulans för att utveckla läsförmåga och läsintresse.
Elever från hem där böcker saknas och föräldrarna inte läser högt har svårare att befästa och fördjupa sitt läsintresse. Sällan har de krupit upp i soffan för att höra mamma eller pappa läsa nästa kapitel i en spännande bok. I deras familjer gäller teve, filmer och spel men få samtal.

Skönlitteratur kan i viss mån kompensera mager verbal kommunikation i hemmet. Om man läser mycket skönlitteratur lär man sig sätta ord på tankar och känslor. Då kan man göra sin röst hörd i företag, myndigheter, föreningar, politik och media. Det är en demokratifråga.

Alla elever som av någon anledning kommer efter med sin läsning behöver få träffa en bibliotekspedagog regelbundet för att hitta böcker som intresserar dem och är lagom svåra. De behöver daglig tillgång till skolbiblioteket och kompetent handledning. Annars ger de upp.
Skolorna behöver bemannade bibliotek. Men bara varannan svensk grundskola har ett bibliotek som är bemannat minst sex timmar per vecka. Bland fristående grundskolor är siffran 10 procent. Det finns kommuner som nästan helt saknar bemannade skolbibliotek.
Det råder fullständig anarki i Sverige vad gäller skolbibliotek. Ett barns möjligheter att bli en läsande människa med ett rikt språk påverkas starkt av var det råkar bo.

Bibliotekslagen är dock entydig: ”Inom grundskolan och gymnasieskolan skall det finnas lämpligt fördelade skolbibliotek för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och litteratur samt för att tillgodose deras behov av material för utbildningen.”
Den bestämda formen ”skoleleverna” kan inte betyda något annat än samtliga elever. Formuleringen ”lämpligt fördelade skolbibliotek för att tillgodose deras behov av material för utbildningen” innebär – om man inte läser lagen som fan läser bibeln – att skolbiblioteken ska vara lättillgängliga och erbjuda fullskalig service. Det räcker inte med besök någon gång i veckan eller månaden i ett bibliotek opraktiskt långt borta.
Men åtta av tio kommunalråd deklarerar öppet att de inte tänker bemanna skolbiblioteken. Det är lagtrots och ett stort svek mot barnen.

Vem ställs till svars för brotten mot bibliotekslagen? Och vem beivrar dem? I Sverige finns en myndighet med uppdrag att utvärdera kvaliteten i skolan. Det är Skolverket. Men Skolverket har hittills inte ägnat skolbiblioteken något särskilt intresse.

Skolminister Ibrahim Baylan har däremot uttryckligen betonat vikten av skolbibliotek som medel för måluppfyllelse och språkutveckling, inte minst i segregerade områden. Det är bra. Därför bör han ge skolverket i uppdrag att kvalitetsbedöma samtliga skolbibliotek i landet och med stöd av bibliotekslagen (som ingår i skollagen) förelägga om förbättringar där så krävs.

I en av pippiböckerna låter Astrid Lindgren Pippi utbrista: ”Jag vill aldrig bliva stur.” Tänk om Pippi hade varit kommunalråd. Eller minister. Då hade jag sluppit skriva denna artikel.