När försvarsminister Sten Tolgfors nyligen besökte den svenska truppen i Afghanistan talade han om respekt och stolthet över den svenska truppen.
Hans, liksom andra ministrars besök, markerar att insatsen inte bara är en angelägenhet för Försvarsmakten, utan för hela Sve- rige.
De svenska män och kvinnor som tjänstgör i Afghanistan riskerar sin säkerhet för andras. Det handlar inte bara om en utsatt, afghansk civilbefolkning, utan även om oss här hemma.
För några månader sedan stod talibaner knappt 100 kilometer från de pakistanska kärnvapnen i Islamabad. Att idag skilja ut svensk säkerhet från internationell sådan är inte möjligt.
Det fredsfrämjande arbetet utomlands är inte längre en biprodukt av vår nationella försvarsförmåga. Här och nu, är det den mest kritiska och riskfyllda uppgiften för Försvarsmakten.
Sedan 1956 har över 70 personer avlidit i utlandstjänsten. Många hundra har skadats fysiskt och psykiskt. Inte minst i det senare fallet antas mörkertalen vara mycket stora. Trots de omfat- tande förlusterna och planerna att de kommande åren fördubbla antalet soldater i fredsfräm- jande insatser, finns det inget sammanhållet omhänder- tagande av soldater och deras anhöriga före, under och efter tjänstgöring.
För exakt ett år sedan lämnade Veteransoldatutredningen ett betänkande till regeringen med ett stort antal förslag: Försvarsmaktens ansvar för skadade soldater skulle inte längre vara tidsbegränsat. Den personliga uppföljningen skulle förstärkas och även soldater med lindriga, psykiska besvär skulle få hjälp och stöd, liksom i vissa fall deras anhöriga.
I budgetpropositionen hade regeringen möjlighet att tydligt visa när man avsåg lägga en proposition om veteran- och anhörigfrågorna. Men frågan berörs endast perifert, i samband med omställningen av försvaret.
Men veteranfrågorna är inte en del av något perifert som komma skall, de är redan här: Var fjärde svensk soldat som återvänder från Afghanistan har drabbats av problem. I hälften av fallen handlar det om psykiska besvär.
Behovet av stöd och information till anhöriga är väl dokumenterat, både av studier vid Göteborgs universitet, Försvarshögskolan och av Officersförbundet. Utredningens förslag om särskilda kontaktpersoner och en utvecklad familjepolicy är viktiga. Om den enskilde soldaten också känner oro för dem därhemma blir bördan för honom eller henne dubbel.
När det inte längre är fråga om, utan när, också vi lider svåra förluster duger det inte att hänvisa drabbade till allmänna regler om arbetsskador och rätt till vård. Fortsatt svenskt engagemang för fred och säkerhet förutsätter ett omhändertagande som står i proportion till de risker och det slitage tjänstgöringen innebär.
Nytecknade anställningsavtal i Försvarsmakten innehåller idag en ovillkorlig internationell tjänstgöringsskyldighet. Att alla ska delta är en rimlig utgångspunkt givet myndighetens ökande fokus på internationella insatser. Samtidigt ställer denna skyldighet än högre krav på omhändertagandet av soldaten och dennes anhöriga.
Förslaget från Veteransoldat- utredningen har välkomnats av fackliga organisationer, forskare och veteransoldaternas egna företrädare. Förslagen har utformats så att de passar in både i ett pliktbaserat och frivilligt försvar. Försvarsminister Sten Tolgfors har instämt i förslaget att avveckla uppdelningen i en försvarsmakt och en särskild utlandsstyrka. Med en ansvarig arbetsgivare minskar risken att falla mellan stolarna.
Just nu står svenska män och kvinnor på vakt runt om i världen. Några av dem fullgör de farligaste och mest krävande uppdrag en statstjänsteman kan få. För regeringen finns det ingen anledning att dröja med en proposition till stöd för våra veteransoldater. Orden om respekt och uppriktig stolthet kräver inget mindre.
ALLAN WIDMAN
försvarspolitisk talesman (FP), utredare, Veteransoldatutredningen
LARS FRESKER
ordförande i Officersförbundet
BO WRANKER
förbundsordförande i Fredsbaskrarna i Sverige
