Svälj inte offerretoriken

I debatten om de danska profetteckningarna finns två "förståelseargument" som fordrar kritisk reflektion.
Det ena argumentet, exemplifierat i Amina Eks, Mehmet Kaplans och Bashy Quraishys inlägg på SvD Brännpunkt den 1 februari, vill att vi ska förstå kontroversen som en fråga om dansk och svensk "islamofobi" eller rentav som "global rasism".
Det andra argumentet, exemplifierat i Jan Hjärpes inlägg på Brännpunkt den 2 februari, vädjar i stället till vår psykologiska förståelse av upprördheten hos "enkla, osofistikerade troende muslimer".
Ek-Kaplan-Quraishy hävdar som stöd för tesen om islamofobisk rasism i Sverige en rapport som ger vid handen att många svenskar "anser att islam inte är förenlig med grundläggande svenska värderingar".

Ek-Kaplan-Quraishy tycks aldrig fundera på om militant fundamentalism inom islam kan ha bidragit till sådan skepsis bland icke-muslimer.

För Ek-Kaplan-Quraishy är en sådan tes om jihadisternas bidrag till undergrävandet av islams anseende bara illasinnat förtal.
"Att
islam kopplas till terrorism har förstärkt vardagsrasismen mot muslimer", slår de fast, och verkar se denna "koppling" mest som ett västerländskt påfund.
Men vore det inte märkligt om människor inte tog intryck av terrordåden i New York, Bali, Istanbul, Madrid och London, eller av dödshotet mot Salman Rushdie eller mordet på Theo van Gogh, som alla utfördes av grupper eller individer som menade sig handla i islams namn?

Islam är förvisso inte synonymt med terrorism. Men att förneka att det finns något sådant som islamistisk terrorism, och att denna påverkar bilden av islam, är mer än lovligt undanglidande.

Män som Usama bin Ladin och grupper som Islamiska Jihad har sannolikt bidragit till att skada islams anseende i mycket högre utsträckning än George Bush och Tony Blair.
Den militanta islamismen har en egen obehaglig dubbelmoral när det gäller just "islamofobi". Först hotar man dem till livet som provocerar den egna religiösa känsligheten. Sedan, när människor blivit vederbörligen uppskrämda, gör man
deras rädsla till en anklagelsepunkt.
Men vi bör inte svälja denna blandning av oförsonlighet och offerretorik och undantagslöst behandla alla problem kring islam i västerlandet som en följd av rasism i det omgivande samhället.
Visst utsätts muslimer i Sverige för hot och våld. Men bilden kan vara mer komplicerad än vad författarna ger sken av.
Vd:n för Islamic Center i Malmö hotades t.ex. till livet förra året - av extrema islamister som inte accepterade att han fördömt terrordåden i London (Sydsvenskan 8.9.05).

Jan Hjärpe noterar reaktionerna hos fromma muslimer efter publiceringen av profetteckningarna: "Man blir illamående, bokstavligen: man får kräkreflexer när man ser bilderna."
Men borde inte sådana somatiska yttringar i sig vålla en del kritiska reflektioner över en religion som tar ett sådant grepp över människors känsloliv?
Hur väl rustade är människor, med en sådan känslighet för ifrågasättande, för de utmaningar som ligger på lur i ett sekulärt demokratiskt samhälle?

Hursomhelst är det inte
kräkreflexerna som ska avgöra yttrandefrihetens gränser. Rätten att kritisera och utmana religiösa tabun är en lika viktig frihet som den att få utöva sin religion.

Det innebär att vi kan acceptera att det förkunnas religioner bland oss som fördömer mycket av det som vi uppskattar i livet - men vi kan inte acceptera att dessa religioners utövare bestämmer vad vi får och inte får säga om deras värderingar.
En religion kan äga sin del av det offentliga rummet, men den äger inte rummet som sådant.

Om man känner sig som ett offer när man nekas att ta kontroll över dagordningen för det offentliga samtalet, så vittnar detta om en närmast gränslös självrättfärdighet och arrogans.