Att den amerikanske generalen Stanley McChrystal, här med Afghanistans president Hamid Karzai, är befälhavare både över den Natoledda Isaf-insatsen och USA-koalitionens insatser gör att Isaf står under starkt inflytande av USA, enligt skribenterna.
Foto: OMAR SOBHANI/AP
Som ett led i en generell åtstramning av Natos uppförandekod presenterades under hösten 2009 en självkritisk översyn av den militära strategin i Afghanistan. Detta sedan byar i norra Afghanistan vid upprepade tillfällen av misstag bombats av Natoflyg.
Men grundproblemet kvarstår, självkritiken till trots. Det faktum att Natos militära tankesystem överskuggar förhållningssättet till Afghanistan, alltmedan FN förlorar inflytande över händelseutvecklingen, minskar förutsättningarna för fredspolitiska framsteg i Afghanistan.
En grundläggande fråga i sammanhanget gäller själva arbetsfördelningen vid militär våldsanvändning och aktörssamverkan i upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.
I lägen där säkerhetsrådet är oenigt, som i Kosovo 1999, eller i samband med operativt och finansiellt betungande operationer, likt dagens Afghanistan, har Nato trätt fram som en alltmer villig underleverantör och samverkanspartner. I detta avseende kan en trend av delegering av FN:s våldsutövande mandat skönjas.
FN-stadgan påkallar uttryckligen samverkan mellan FN och militära allianser när så är lämpligt. En sådan samverkan förutsätter emellertid en tydlig arbetsfördelning, något som inte kan påstås gälla i Afghanistan. Förutom avsaknad av konkreta fredspolitiska framsteg i denna samverkan har FN:s möjlighet att utöva inflytande på Isaf-insatsen successivt minskat i takt med att Natos inflytande ökat.
Det faktum att den amerikanske generalen Stanley McChrystal inte bara är befälhavare över den Natoledda Isaf-insatsen, utan också över USA-koalitionens insatser i Afghanistan – Operation Enduring Freedom – ger vid handen att Isaf-insatsen i dagsläget står under starkt inflytande av USA.
General McChrystal rapporterar dessutom direkt till Natohögkvarteret i Bryssel och inte till FN:s säkerhetsråd. Ett förfarande som avviker från vedertagen praxis i samband med FN-mandaterade fredsinsatser. Vidare löper president Obamas utnämning av den före detta armégeneralen Karl Eikenberry till USA:s ambassadör i Afghanistan stor risk att ytterligare militarisera diplomatin. Sammantaget betyder detta att västs engagemang i Afghanistan förlorat i legitimitet.
Till detta legitimitetsproblem hör den illavarslande sammanblandningen mellan å ena sidan USA-koalitionens krig mot talibanrörelsen och al-Qaida, och å andra sidan den med FN-mandat Natoledda Isaf-insatsen med uppdrag att bidra med säkerhet, avväpna krigsherrar och fraktionerande milis, utbilda afghansk polis och militär samt möjliggöra humanitära utvecklingsinsatser.
Steg för steg har Isaf tvingats anpassa sig till den slags offensiva krigföring som USA-koalitionen inte nått framgång med. Ett faktum som resulterat i ökad instabilitet i regionen samt en tilltagande militarisering av den Isaf-insats vars mandat inte omfattas av USA:s i många avseenden utomrättsliga krig mot den internationella terrorismen. Att FN-systemet omsluter detta tvivelaktiga krig med en bedräglig aura av legitimitet kan inte vara en godtagbar ordning.
Till problembilden hör även att det så kallade Bonn-avtalet från december 2001, i vilket riktlinjerna för den afghanska freds- och återuppbyggnadsprocessen fastställdes, tog sin början i fel ände. Endast ett inkluderande av de parter som då utelämnades kan skänka momentum åt denna process. Endast om denna process afghaniseras och de olika fraktionerande rörelserna ges alternativ till den militära kampen kan freden vinnas och talibanrörelsen besegras. Det är förmätet av väst att utgå ifrån att afghanerna är beredda att stödja en process de själva inte deltar i.
Den senaste tidens utspel från general McChrystal, Natochefen Anders Fogh Rasmussen och USA:s försvarsminister Robert Gates om förhandling och dialog är inte bara ett tecken på situationens allvar utan ger även vid handen att en kursändring kan skönjas. Men för den som har en hammare i handen tenderar som bekant alla problem att se ut som en spik.
FN:s inflytande över Isaf-insatsen måste öka. Vidare bör Isafs roll som fredsfrämjande part renodlas, samtidigt som den militära delen av insatsen minskas till förmån för stöd till uppbyggnad av en fungerande afghansk rättsstat och armé. Här måste utvecklingsbiståndet ställas i proportion till de massiva militära satsningarna.
I dag satsas exempelvis dubbelt så mycket på det militära som på det civila. FN:s civila stödmission UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) bör ges en än mer samordnande roll i detta arbete.
Att multilaterala lösningar successivt övergivits i Afghanistan är djupt oroväckande. En varaktig stabilitet i Afghanistan förutsätter gemensamma åtgärder i FN:s regi.
MIKAEL BAAZ
docent, univerisitetslektor i internationell rätt, Juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
NICLAS LANTZ
fil. mag. internationella relationer
