G8 ställde sig bakom EU:s mål att den globala uppvärmningen skall hejdas vid 2 grader. Just nu diskuterar EU:s miljöministrar i Åre hur målet ska kunna nås. G8 säger i sin kommuniké att vetenskapens uppfattning är att ökningen av den globala medeltemperaturen inte får överstiga 2 grader över det förindustriella läget. Så upphöjs EU:s grepp att göra en policydygd av det redan oundvikliga till en vetenskapens uppfattning.
G8 och EU:s uttalanden ger sken av att politiken skulle förfoga över en lösning: att det finns en termostatknapp att knäppa av för att hejda uppvärmningen vid exakt 2 grader.
En föråldrad mekanistisk världsbild tilllämpas på ett komplext, interaktivt system i ständig förändring. Det är som att sätta en Newtonfysiker av den gamla stammen att reparera ett vittrande kärnkraftverk.
Det är välkänt att miljöminister Carlgrens, statsminister Reinfeldts, EU-kommissionsordförande Barrosos och USA-president Obamas rådgivare vet att tvågradersnivån leder till fara för miljoner människor och väldiga flyktingströmmar.
Valet av 2 grader är att medvetet laga efter läge, inte ett mål som löser pro- blemet. Neddragning av utsläpp till vissa årtal med 20, 50, eller 80 procent är vaga mål. Denna typ av vaga mål, vars förverkligande ligger flera politikergenerationer i framtiden, är i praktiken omöjliga att övervaka. Åtgärder måste alltid vidtas i nutid.
De hittills gjorda utsläppen av växthusgaser garanterar en temperaturhöjning med minst 1,6 grader, kanske så mycket som 2,5 grader. De policyförsök som hittills satts i sjön har varit fiaskobetonade. Kyotoprotokollet bär syn för sägen: Utsläppen har ökat med mer än 30 procent sedan 1990. Ökningstakten ökar.
Det politiska systemet har visat sig, hittills, oförmöget att lösa det moderna samhällets kollisioner med naturen: den pågående destabiliseringen av ekosystem och klimat. Om detta blir vetenskapen allt tydligare. Tvisterna står mellan olika uppfattningar om hur snabb och hur reversibel den ekologiska förändringen är och om vilka motmedel som är mest effektiva.
Det så kallade Waxman–Markey-förslaget till ny klimatpolitik, som representanthuset i den amerikanska kongressen röstat igenom ger dr James Hansen, Nasa, lika stor chans att rädda klimatet som en V2-raket skulle ha haft att sätta en människa på månen. Lagförslaget bygger på ett system för handel med utsläppsrätter, liknande det som EU införde 2005. Detta blev en källa till övervinster för de största utsläpparna och för energibolagen. Det har ännu inte haft någon effekt på utsläppen av växthusgaser.
Majoriteten av världens glaciärer förlorar i nettovolym. En stabilisering av jordens klimatsystem kan bara ske genom att backa koldioxidkoncentrationen i atmosfären till en nivå där isarna slutar smälta.
Följderna är kalkylerbara och civilisations nedbrytande. Utrymmet för risktagande är idag noll. Men den signalen sänder inte G8 eller EU: De sätter därmed det politiska tonläget för Köpenhamnsförhandlingarna.
Den nya fysiken – kvantfysiken – har gjort upp med föreställningen om fasta tillstånd och stabilitet. Den visar att materia – därmed alla beteenden – är i ständig rörelse. Över detta äger människan inte absolut makt eller kontroll. Att tror detta är hybris. Frågan blir därför om människan förmår disciplinera sig själv till att ta risker som är rimliga. Politik och åtgärder måste rättas efter detta faktum. Tvärsäkerheten har ingen plats i dagens komplicerade värld.
Den främsta prioriteten alla kategorier är att i närtid få koldioxiden ur utsläpp och atmosfär. Vilken energimix som i ett mellansiktigt perspektiv får ersätta är en sekundär fråga. Ett program måste omfatta bland annat:
• Utfasning av kolkraft före år 2025, om inte ett massiv globalt program för att utveckla tekniken för koldioxidavskiljning dessförinnan gjort kolkraften klimatsäker.
• Införandet av en global koldioxidskatt (vid källan) på 100 euro/ton.
• Energieffektiviseringsprogram med målet att höja effektiviteten med 50 procent.
• Massiva program för att utveckla tekniken att suga upp koldioxid ur atmosfären.
• Utveckling av solenergi.
• Solidarisk satsning på förnybara energikällor som inte går ut över matförsörjningen.
• Återställande av förödda marker, jordar och skogar.
• Om så krävs för att ersätta kolkraft och i avvaktan på nya, rena energikällor: utbyggnad av en ny generation av kärnkraft i internationell regi och övervakning.
• Kraftfulla regimer för beslut, finansiering och sanktioner mot de länder som inte följer ingångna klimatavtal.
Är detta politiskt möjligt? Kanske inte i Åre idag, men säkerligen i sinom tid .
BO EKMAN
styrelseordförande, Tällberg Foundation
