Nyligen träffade jag en god vän, som för sex år sedan bosatte sig på franska landsbygden. Som utlänning och världsresenär var han bekymrad över vad som nu händer i Frankrike.

Den nye presidenten har satt upp ett ministerium för nationell identitet.

Reglerna för uppehållstillstånd i landet skärps: det krävs att man talar flytande franska och har sin försörjning ordnad, vilket effektivt utestänger politiska flyktingar.

Blodprov införsför att kontrollera de biologiska familjebanden hos nyanlända – en spärr för invandrare från afrikanska samhällen där storfamiljer är vanliga, en pusselbit i övervakningsapparatens dna-register.

Det finns anledning att vara vaksam mot det som är främmande och annorlunda, sa min vän globetrottern. Men det finns också anledning att vara vaksam mot sina egna fördomar.

Jag tänkte på det när jag läste Morgan Johanssons och Christer Sturmarks senaste varningssignal mot kristen galenskap (SvD Brännpunkt 4/10).

De oroar sig för att kreationistiska skapelseteorier och föreställningar om ”intelligent design” ska vrida huvudet av små svenska skolbarn – på samma sätt som Nicolas Sarkozy, son till en ungersk lågadelsman, tycks livrädd för att turkisk islamism och afrikanska voodoo-religioner ska infektera vår högtstående europeiska kultur.

Vad de påyrkar är inte granskning och upplysning utan förbud och fördömanden. Därmed fogar de in sig i en trist tradition – presidenten och hans meningsfränder.

Förbundet Humanisterna, den organisation som Johansson och Sturmark företräder, ville tidigare i år rensa svenska hotellrum från biblar – de brydde sig inte så mycket om grovporren i betal-tv-rutan.

I Sarkozys Frankrike är det brottsligt att ifrågasätta den nazistiska förintelsen av Europas judar och osmanernas folkmord på armenier – men påbjudet att försköna landets eget koloniala förflutna.

Har vi inte haft nog av bokbål och bildstormare i Europas historia?

Det finns en verklig risk för att ett ”förnekelseförbud” ska bli EU-lag, det vill säga gällande också i Sverige.

Den typen av farhågor ser inte Johansson, Sturmark och deras likar. Från sin upphöjda position vill de inskränka rättigheter för människor av annan tro och avvikande uppfattning.

De hävdar på fullt allvar att man kan stävja vantro – exempelvis om jordens ålder, arternas släktskap och utveckling – genom att lysa i bann. De vill brännmärka genom dekret, inte debatt.

På ett säreget sätt reproducerar de därmed den kristna – och föralldel, islamiska eller judiska – intoleransens värsta avarter.

Humanisterna är en ateistisk kamporganisation på offensiv, men de skulle vara försiktiga med att predika i upplysningens namn.

De vill avskaffa religionsfriheten därför att den kan innebära övergrepp på enskilda: barn till ortodoxa judar får inte spela fotboll på lördagen, och blir pojkar inte omskurna i tidig ålder utan att tillfrågas?

Förbud mot slöjor i offentliga miljöer finns redan här och var; man undrar hur det går för hårlockar, om förbundet Humanisterna får råda.

Återigen finns det en blindhet i deras upprördhet. De motsätter sig att kvinnan skyler sig, inte att hon blottar sig.

De vägrar att inse hur inte blott religionen utan också den moderna vetenskapen kan användas förtryckande – såsom skedde i några av de grymmaste 1900-talsdiktaturerna

De blundar för att charlataner inte måste bära turban och prästrock – vem var mest pålitlig: Georg Mendel, munken, eller Trofim Lysenko, det gudlösa förnuftets tjänare?

Det är svårt att ta en tvivlare på allvar som inte är förmögen till självtvivel. Kreationismens hojtanden utgör knappast ett hot mot den biologiska vetenskapen, som Johansson och Sturmark paniskt försöker inbilla oss.

Deras egen misstro mot vetenskapens möjlighet att försvara sig själv och den akademiskt utbildade lärarens kapacitet att orientera sig i samhällets kunskapsbank är desto mera alarmerande.

De vill sätta överrock på det fria meningsutbytet. Och de gör vad de kan för att stigmatisera knäppgökar.

All historisk erfarenhet ger vid handen att det är de senare som tjänar på det.

Sedan 1997 är Björnsson ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet, SHF, som inte ska förväxlas med Förbundet Humanisterna, som leds av Christer Sturmark. Svenska Humanistiska Förbundet, grundat 1896, är uppbyggt av 37 lokala organisationer runt om i landet med sammanlagt cirka 4500 medlemmar. SHF slår vakt om humanistisk bildning på bredast möjliga bas.

Fotnot: Den 11 oktober drabbar Anders Björnsson och Christer Sturmark samman i en livsåskådningsdebatt i ABF-huset i Stockholm, kl 18. Samtalsledare är Bengt Göransson.