En markägare som är missnöjd med att exempelvis ett ridföretag orsakar beaktansvärda skador på hans mark, kan redan i dag hota med ett förbud om han inte får ersättning för slitaget, skriver artikelförfattaren.
Foto: Yvonne Åsell
Miljöminister Andreas Carlgren vill, liksom Lantbrukarnas riksförbund, att organiserad kommersiell verksamhet inte ska omfattas av allemansrätten. Den som utnyttjar annans mark mot betalning från kunder ska alltså alltid vara tvungen att få samtycke av markägaren, som därigenom kan uppställa ett krav på ersättning. Syftet är att ge markägaren dels kompensation för slitage, dels hyra för själva utnyttjandet.
Miljöministerns förslag kommer att öka skadegörelse och slitage i naturen.
Torgny Håstad
Förslaget är utmärkt – om regeringen vill öka skadegörelse och slitage samt försvåra verksamheten för friluftsorganisationer och mindre turistföretag i avfolkningsbygder.
Allemansrätten består av två komponenter. En är rätten att ta vissa naturprodukter på annans mark som blommor, bär och svamp. Det är förståeligt att LRF vill inskränka kommersiella företags rätt att tillgodogöra sig naturprodukter, till exempel bär. Denna har inget med enskild allemansrätt att göra. I Norge, som annars har en allemansrätt liknande den i Sverige, ger allemansrätten inte rätt till uttag av naturprodukter för mer än enskilt bruk. Ett litet tillägg i brottsbalken räcker.
Den andra komponenten är rätten att vistas på annans mark.
Tyvärr förekommer nedskräpning av naturen, och på attraktiva platser särskilt i närheten av tätorter även slitage. Det är emellertid inte de som, mot betalning av viss avgift är ute i naturen med en färdledare från en friluftsorganisation eller ett lokalt ekoturismföretag, som lämnar soppåsar och engångsgrillar efter sig eller som eldar där marken kan ta skada. Men införs en avgift för sådana organisatörer kommer deras turer att bli mindre konkurrenskraftiga i förhållande till enskilt utnyttjande av allemansrätten. Resultatet blir ökad nedskräpning och skadegörelse och mindre kanalisering – utan att markägarna får någon kompensation för detta.
Skulle en kommersiell aktörs verksamhet orsaka slitage eller skador som överstiger vad markägaren anses få tåla, kan markägaren redan i dag utverka förbud för verksamheten. Det framgår av en dom från HD 1996, där en näringsidkare förbjöds hyra ut flottar och kajaker för forsränning när kunderna trampade sönder stränderna nedanför forsen. En markägare som är missnöjd till exempel med att ett ridföretag orsakar beaktansvärda skador på hans mark skulle alltså redan i dag kunna hota med ett förbud om han inte får ersättning för slitaget. Någon lagändring behövs inte.
Kravet på hyra står inte i samklang med synen på äganderättens innehåll i regeringsformen 2:18. Ideella organisationer som Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet, Scoutförbundet och Naturskyddsföreningen gör viktiga insatser för folkhälsan. De får ut människor i naturen och lär dem ett hänsynsfullt uppträdande. Deras verksamhet kommer att bli mindre lockande, om den ska belastas med hyra till markägare. Mindre turistföretag i avfolkningsbygder har ofta lönsamhetsproblem. En skyldighet att betala hyra skulle bli ett etableringshinder och drabba sysselsättningen.
I detta sammanhang kan man fråga sig hur LRF och miljöministern tänkt sig avgränsningen. Ska hyra betalas bara av den som mot betalning leder en tur på annans mark och av den som hyr ut båtar eller hästar för bruk i omgivningen eller även av den som erbjuder övernattning men vars verksamhet helt bygger på att gästerna får bada eller vandra på annans mark?
En kommersiell aktör kommer att försöka övervältra avgiften på sina kunder. Avgiften drabbar då inte den kommersiella aktören. Är det bra att den som har en egen sportstuga, kanot, segelbåt eller häst slipper avgiften men inte den som hyr eller deltar i en organiserad tur? I båda fallen handlar det till sist om enskildas vistelse i naturen. Avgiften kommer alltså att främst drabba mindre bemedlade, mindre vana och mindre friluftsintresserade.
Skulle ett generellt krav på samtycke införas för tillträde, kommer Sverige att bli ett allemansrättsligt lapptäcke. Ett system skulle behöva införas för tvångslicens till skäligt pris från ägare som obstruerar ett rimligt rörelseschema.
Till sist. Hur ska samtyckeskravet i övrigt hanteras praktiskt? När en rent kommersiell arrangör av skridskoturer på fredag kväll med ledning av de senaste israpporterna ska bestämma om turen ska förläggas till Vänern, Sörmlandssjöar eller skärgården, ska han då på någon timme inhämta samtycken från 50 mark- och vattenägare, eller ska han ha 500 avropsavtal över hela landet i beredskap? Ska han betala till något organ liknande Stim?
Det är inte första gången kommersiell allemansrätt sätts i fråga. Hittills har vägande invändningar gjort att idén skrinlagts, även i andra nordiska länder. Ett bättre recept är att ställa stränga krav på kommersiella aktörer att färdas hänsynsfullt för att verksamheten ska tillåtas. Annars ska markägarna kunna kräva förbud eller betalning. De goda organisatörerna kommer att leva upp till detta. Då får vi minst slitage, livskraftiga friluftsorganisationer och bättre förutsättningar att etablera lokala, sysselsättningsskapande turistföretag.
TORGNY HÅSTAD
före detta justitieråd, ordförande i Svenska turistföreningen
