Rune Andersson och Per-Olof Eriksson hävdar på Brännpunkt den 9 december att Sverige mår bäst av att stå utanför euron. Deras främsta argument är att euron är ett politiskt prestigeprojekt som förstört den tyska ekonomin och kan göra detsamma med den svenska.
Tysklands ekonomiska problem beror dock på nationella politiska beslut och inte på EU. Om Tyskland hade haft en nationell valuta som kunde falla i värde så vore det en bekväm genväg till att tillfälligt sätta fart på ekonomin. Detta är en nödutgång för politiker bort från obekväma beslut om strukturella förändringar.
I Sverige känner vi väl till detta - vår krona har fallit kraftigt i värde under decennier och vi har blivit relativt fattigare.

Euron skapar ett tydligare samband mellan dålig politik och dåliga resultat. Effekten av strukturfel tilllåts inte pysa ut i en över tiden försvagad valuta. Problem måste lösas och kan inte döljas bakom en svagare valuta eller slätas över med sänkt ränta.
Därför satsar nu Tyskland på strukturella reformer i
syfte att öka tillväxtkraften i ekonomin. Bland dessa märks pensionsreform, skattereform och ansatser till en mer rörlig arbetsmarknad. Mycket är ännu inte genomfört och det behövs betydligt mer, men fokus sätts nu på de verkliga problemen.

Säger vi nej till euron i en folkomröstning 2003 kommer det att dröja mycket länge innan frågan kan bli aktuell igen. Ett nej har konsekvenser som är okända och svåröverskådliga. Tio länder förhandlar nu för att bli medlemmar i EU och använda euron. Vad blir priset för det svenska utanförskapet då?
Argumentet att Sverige är för dollarberoende håller inte heller. Faktum är att 50 procent av vår handel (import och export) sker med euroområdet - inklusive Danmark, som har fast växelkurs gentemot euron. Motsvarande siffra för USA är nio procent. Vi är alltså fem gånger så euroberoende som dollarberoende.

Öppenhet, handel och deltagande i internationellt samarbete har bidragit till svenska framgångar genom åren. Euron är ett naturligt steg i linje med denna tradition.

Tommy Adamsson
Jens Spendrup