I Mellersta Östern finns i dag ett enda land där alla araber har rätt att rösta helt fritt, på egna eller andras partier. De väljer ett parlament (Knesset), som därefter avgör regeringens sammansättning.
Bara i Israel kan det ske under full politisk frihet. Så har det varit sen staten bildades för 55 år sedan.
Samtliga arabländer är däremot diktaturer av skilda slag och med olika hårdhetsgrad.
Men nu öppnas möjligheten i en av arabvärldens största nationer att hela den vuxna befolkningen får fullständiga rättigheter att i frihet utse sina styrande. Troligen kommer det att ske redan 2004 eller 2005, för alla män och kvinnor i Irak, med yttrande- och pressfrihet, naturligtvis under en ny konstitution.
Anders Strindberg, som i går angrep mig på SvD Brännpunkt, har ingenting positivt att säga om demokratin i Israel (den är ”apartheid”, tror han) eller om den frihet som nu kan komma i Irak. Inget om de palestinska självmordsbombare som förgiftar Mellersta Östern eller om den totalitära islamism som hotar
stora delar av världen.
Däremot klandrar han mig för att jag beskrivit de vapen för massförstörelse som Saddam producerade och nyttjade under 80- och 90-talen (och i all hemlighet kanske förstörde kring sekelskiftet).
Men tyst är Strindberg om de massgravar från Saddams tid som man nu gräver upp - och om de kamrar för masstortyr, som tömdes när Baath-regimen föll och som i dag visas upp för världen.
Ingenting om att Saddam troligen dödade ett par miljoner människor i de krig han utlöste och de massakrer på den egna befolkningen han genomförde under ett tredjedels sekel.
I stället fördömer han USA för att landet avsatte denna regim som specialiserat sig på folkmord.
Irakierna ”kokar av ilska över ockupationen”, påstår han trots att det mesta, och en seriös opinionsmätning, tyder på att en mycket stor majoritet gläds över befrielsen.
Bush bröt mot FN-stadgan, klagar Strindberg. Var då också Natokriget 1999 olagligt, när man skyddade Kosovo och fällde Milosevic utan att fråga FN:s säkerhetsråd?
När det gäller Israel går Strindberg mycket längre. Jag struntar i alla invektiv han öser över landet och dess vänner. Men han säger inte ett ord om att Barak-regeringen för tre år sen erbjöd ett fredsavtal, där hela Gaza och nästan hela Västbanken blir en palestinsk stat.
De flesta bosättningar skulle avvecklas. Ett delat Jerusalem kunde bli huvudstad för två länder.
Arafat sade blankt nej och vägrade att ens förhandla om saken i Camp David. I stället startade han det krig och den terror som blivit katastrof för både israeler och palestinier.
Varför tiger Strindberg om det? Svaret dyker upp när han bejakar mina omdömen. Fyra miljoner palestinier måste få ”återvända” till Israel, kräver han. ”Alla vet att den judiska staten i så fall försvinner i en demografisk revolution”, har jag skrivit om tanken i en DN-kolumn.
Och Strindberg instämmer: ”Visst är det så”.
Sen talar Strindberg klarspråk om sitt politiska mål. ”Israel kan omöjligen fortleva som en etniskt definierad stat”, det vill säga judarna ska hamna i minoritet. Israel går då under i våld och inbördeskrig.
Men varje nation har befogenhet att själv besluta om sin invandring. Det är nonsens att, som Strindberg, påstå att detta strider mot ”folkrätten”.
Ska Israel som enda stat i världen fråntas den rätten därför att ett antal diktaturer och debattörer vill se den judiska staten försvinna?
Det var två flyktingströmmar som skedde i området. Palestinier lämnade landet eller fördrevs efter att Israel angripits av fem arabarméer. Judarna flydde från en rad arabstater efter antisemitiska hotelser och pogromer.
Flyktingvågorna var ungefär lika stora: omkring 700 000 människor vardera.
I praktiken blev det alltså en folkutväxling. I Israel integrerade man judarna från arabvärlden, gjorde dem till fullvärdiga medborgare.
I de flesta arabstater har man vägrat ge palestinierna en framtid. I stället har de exploaterats som hatcentra och propagandavapen mot den judiska nationen.
40-talet såg också andra flyktingfloder. Närmare 15 miljoner etniska tyskar tvingades lämna sina hem i Central- och Östeuropa under och efter andra världskriget. Ska de och deras efterkommande få ”återvända” till Polen och Tjeckien? Bara tyska högerextremister kräver det. Demokrater vet att tanken är grotesk. Men som vanligt ska den judiska staten diskrimineras och särbehandlas, naturligtvis för att PLO, Syrien och andra vill underminera Israel.
Det är komiskt när Strindberg som före detta ”gästprofessor” vid universitetet i Damaskus först förbannar både Israels frihet och Iraks befrielse och sen förklarar att jag numera har övergett liberalismen.
En jämförelse mellan honom och mig belyser den verkliga klyftan mellan oss. Hur ser vi på ”den andre”?
Intresset för Israel gjorde mig fascinerad av Mellersta Östern. Kom jag därmed att nonchalera palestinierna? Tvärtom, det som Ernst Klein, Thomas Hammarberg och jag skrev i slutet av 60-talet, ”Det hatade Israel” (1970), var den första svenska bok efter sexdagarskriget som föreslog en palestinsk stat.
Omedelbart efter maktskiftet 1976 kunde
jag själv i den nya regeringens utrikesdeklaration i FN skriva in tanken på ”en palestinsk stat som lever i fred vid sidan av Israel”. Det var första gången Sverige förde fram det förslaget. I ett par andra böcker har jag hårt kritiserat de judiska bosättningarna inne på Västbanken och i Gaza.
Anders Strindberg är tydligt fascinerad av arabiska tyrannier - hur ser han på ”den andre”?
Genom att låta miljoner barn och barnbarn till arabiska flyktingar flytta in i Israel vill Strindberg uttryckligt förgöra landet i en demografisk omvälvning.
Det är villkor som Arafat ställer när han vill slå sönder fredsprocessen (till exempel i Camp David på sommaren 2000). Alla vet att Israel aldrig kan godta det.
Klyftan är avslöjande. Som vän till Israel föreslår jag en palestinsk stat. Starkt dragen till arabiska despotier begär Strindberg att den judiska staten försvinner.
Så ser skillnaden ut mellan liberalism och fanatism.
Per Ahlmark
författare, kolumnist i Dagens Nyheter
vice statsminister 1976-1978
