Förtroendet för EU:s militära snabbinsatsstyrkor sviktar – bland EU:s egna medlemsländer. När Sverige i dagarna inleder sin andra period som ledande nation för Nordic Battlegroup saknas fortfarande ett land som vill ta på sig ledningsansvar för en stridsgrupp första halvåret 2012. Likaså saknas en ledande nation för en av stridsgrupperna under både första och andra halvåret 2013.

EU:s insatsstyrkor etablerades 2007 för att soldater från EU-länderna snabbt ska kunna skickas ut i konflikthärdar. Trots att nya konflikter ständigt bryter ut och många fredsfrämjande insatser behöver förstärkning har inte en enda av de hittills 16 EU-insatsstyrkorna skickats ut. Fyra år har gått utan att EU-länderna, inklusive Sverige, har utnyttjat sin beredskap att gripa in där så krävs.

Sveriges förutsättningar att bidra till internationell fred och säkerhet hänger samman med dels den politiska viljan, dels hur vi fördelar våra resurser. Sverige bidrar med stort ekonomiskt stöd till flera FN-organ och framför allt det humanitära arbetet, men regeringens egen ambition att utöka den svenska utlandsstyrkan har inte infriats. Inte heller i riksdagen finns tillräckligt med röster som driver frågan trots att en av försvarets huvuduppgifter numera är internationella insatser.

Huvuddelen av de svenska soldater som tjänstgör i utlandet befinner sig i EU- eller Nato-ledda insatser i Kosovo, Afghanistan och, tills nyligen, Somalia. Samtidigt har Sveriges truppbidrag till FN-ledda fredsfrämjande insatser gång på gång slagit nya bottenrekord. Just nu deltar 25 personer i sådana insatser.

Sverige stod senast värd för Nordic Battlegroup under första halvåret 2008. I likhet med alla andra stridsgrupper stod den stilla på hemmaplan. Riksrevisionen riktade nyligen stark kritik mot styrkans förmåga att utföra sitt uppdrag, den bristande politiska insynen och de skenande kostnaderna.

Trots att allt fler EU-länder misstror stridsgruppskonceptet och att Riksrevisionen ger underbetyg åt Nordic Battlegroup har regeringen sagt att Sverige ska leda en ny insatsstyrka under 2014. Innan så sker bör en genomgripande analys göras om stridsgruppskonceptet alls uppfyller målet att bidra till internationell fred och säkerhet. För den stridsgrupp som står redo under våren 2011 är det nu upp till bevis. Om inte heller NBG11 kommer till användning måste hela konceptet omprövas. Att den nordiska stridsgruppen har varit ett verktyg för det svenska försvarets omorganisering motiverar inte dess existens.

Medan stridsgruppskonceptet förlorar stöd ökar behovet av fredsfrämjande trupp i FN:s regi. Det gäller särskilt i Afrika, där europeiska soldater står för endast 3 procent av truppbidraget i FN-ledda insatser. Ansvaret ligger i stället på mestadels fattiga asiatiska och afrikanska länder. Svensk trupp, med god utbildningsnivå, ledningskapacitet, materialförsörjning och kunskaper om jämställdhet och mänskliga rättigheter, skulle kunna göra nytta på den konfliktplågade kontinenten.

Ett sätt att aktivera den nordiska snabbinsatsstyrkan vore att ställa NBG11 till FN:s förfogande. I Demokratiska republiken Kongo är freden ännu inte vunnen. Ständiga våldsutbrott hotar säkerheten och tryggheten för civilbefolkningen, inte minst kvinnorna. Ett annat problem är den straffrihet som i hög utsträckning råder för övergrepp mot civilbefolkningen.

I svensk omvärldspolitik finns en välkommen ambition att se långsiktigt och med ett helhetsperspektiv på vår tids utmaningar. Ett exempel är Afghanistan där Sverige bidrar med både bistånds- och säkerhetsinsatser. I DR Kongo bidrar vi med en halv miljard kronor i bistånd, men ingen säkerhetskomponent.

Oviljan att ställa soldater till FN:s förfogande gör att Sverige tappar både trovärdighet och inflytande i världsorganisationen. Det är hög tid för en bred diskussion om svensk omvärlds- och säkerhetspolitik och hur vi bäst uppfyller våra åtaganden. Här finns en stor obalans. EU och Nato gör viktiga insatser men militär kapacitet måste ställas också till FN:s tjänst.

Terrorhot, naturkatastrofer och pandemier – ingen borde behöva argumentera för att världen är mer gränslös än någonsin tidigare. FN är världens enda globala mellanstatliga organisation med internationell fred och säkerhet som främsta syfte. Långsiktigt arbete i FN för fred och säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter gynnar säkerheten – för andra och oss själva, långt borta och i vårt närområde.

Stridande förband som snabbt kan gripa in i oroshärdar är en god idé, men den måste fås att fungera även i praktiken. Aktivera Nordic Battlegroup nu – eller ompröva hela konceptet.

ALEKSANDER GABELIC

ordförande i Svenska FN-förbundet