I Sverige är statschefen berövad allt: han sitter inte på tronen, han utnämner inga ämbetsmän, han stiftar inga lagar och promulgerar inga heller. Han symboliserar något, oklart vad.
Sverige är en republik, ett samhälle av medborgare. Man kan diskutera hur länge den svenska staten har varit det. Senast på 1850-talet har Konungen blivit mera beroende av sina rådgivare än rådgivarna av sin Konung.

Statsrådet utgör regering och kungen är inte mera regent annat än till namnet. Han kan inte förklara krig, men han kan nog inviga järnvägar. Han kan fortfarande utse landshövdingar och generaldirektörer, men makten ligger hos byråkratin som sådan.

Samtidigt tränger medborgarsamhället på. Den personliga kungamakten för en försvarsstrid, ofta nog så patetisk.
När unionen mellan Sverige och Norge sprängs, är det politiker och inte hovkamarillor som är i farten. Höger och vänster slåss om taburetterna. Också borggårdstalet 1914 är en kamp mellan en ämbetsmannahöger och en samlad vänster, med kungen som staffagefigur. Nej, Gustaf V samlade inte nationen, han klöv den, men på andras uppdrag.

Statschefsämbetet är i Sverige ärftligt. Men det är så mycket som ärvs. Ekonomisk makt ärvs. Också politisk makt ärvs i långa stycken. Det finns familjer och kotterier som har ett bestämmande inflytande och som gynnar sig själva. Detta har mycket litet med monarki att göra. Inom den ekonomiska eliten tävlar man om positioner och favörer, inom den politiska eliten likaså. Men monarki betyder inte privilegier och företrädesrätt utan ensamstyre.
”Konungen äger att allena styra riket”, stod det i 1809 års regeringsform. Redan då fanns det motverkande krafter. Dessa har sedan växt sig starkare för att helt ta över. Och de finns inte bara inom landet.

När alltmer av statssuveräniteten flyttar till Bryssel, kan landets statschef vara nog så majestätisk, men ”suverän” kan han knappast göra anspråk på att vara.

Efter mordet på Olof Palme sade kung Carl Gustaf att han såg sig som medarbetare till den döde statsministern.
Det tyder på realism och insiktsfullhet, ja på ödmjukhet.
Arvriket är historiskt sett en ungdom. I Sverige avskaffas valkungadömet först 1544. På andra håll höll det i sig längre. I tysk- romerska riket valdes kejsaren fram till dess upplösning 1804 av en kurfursteförsamling.

I 1700-talets Polen tog och vrakade man kungar: staten var i praktiken en adelsrepublik. I England införde Oliver Cromwell en nog så diktatorisk republik på 1650-talet, men även efter restaurationen fortsatte landet att vara ett ”Commonwealth”, fast med en furste i spetsen. Den politiska makten hade magnaterna, de rika jordägarna, representerade genom parlamentet.

De svenska republikanerna tar alltså miste. De stirrar sig blinda på ärftligheten och bortser från maktfrågorna. I dag är det de som är patetiska. De strider mot en skugga.

De ser inte att det nuvarande styressättet, som i sig är republikanskt, rymmer faror för envåldsmakt. De diskuterar inte konstitution utan bara dekoration.
De flackar med blicken och är totalt obekymrade över en sådan sak som att regeringen har upphört att vara statens styrelse.

Enligt den faktiska konstitutionen är det numera statsministern som styr riket och de andra ministrarna, hans rådgivare, hjälper honom med det.

I partiledardebatten i tv talade Göran Persson om ”sina” statsverkspropositioner, inte om finansministerns eller regeringens. Och stödpartisystemet är en naturligtvis parlamentarisk anomali: ingen vet exempelvis vilka stödpartier som kommer att tas i bruk efter 2006 års val.
Republikkravet blir alltså en undanmanöver. Och det är ofarligt. Hur man än anstränger sig kan man inte på allvar hävda att det svenska kungahuset hotar folkstyret.

Kungen kan snubbla på sitt manus; andra snubblar utan manus.

Nej, folkstyret hotas av annat - av att alltför få dugliga krafter tar sitt medborgerliga ansvar, av att samhällseliten uppvisar allehanda intellektuella och moraliska skavanker, av ett växande främlingskap mellan styrande och styrda, av politisk buskis.
Äkta republikaner borde oroas av sådant i stället.