Vidar Helgesen

Förmodligen har det aldrig funnits en suverän stat som har börjat med ett sådant blankt papper som Libyen nu gör.

Vidar Helgesen

När Libyen nu står inför den näst intill omöjliga uppgiften att omvandla Gaddafis privatdrivna lojalitetsnätverk till en demokratisk statsbildning, gäller det både för Libyen och för det internationella samfundet att kombinera snabba insatser med långsiktighet. Vissa insatser är brådskande, även om de är omfattande, som att etablera grundläggande lag och ordning i Tripoli och resten av Libyen, samt att säkerställa omdelbar humanitär hjälp.

En annan angelägen uppgift är att få i gång Libyens ekonomi. Främst innebär detta oljeproduktionen som står för nästan alla Libyens intäkter. Frågan är vilka metoder som kan inrättas för att utveckla en helt ny förvaltning och fördelning av oljeinkomsterna än under Gaddafi. Även om detta är brådskande kommer det att ta tid och risken för korruption är stor.

Detta leder oss till de än mer långsiktiga frågorna; att utveckla institutioner i ett land där frånvaron av institutioner har varit en del av landets grundläggande ideologi. Val ska hållas, en ny grundlag ska fastslå vilken form av regering landet ska ha, politiska partier ska inrättas, ett parlament ska upprättas och allt detta ska ske från grunden. Förmodligen har det aldrig funnits en suverän stat som har börjat med ett sådant blankt papper som Libyen nu gör.

Övergångsrådet har lovat val inom åtta månader. Man kan fråga sig hur realistiskt och klokt det är med en sådan tidsplan.

För det första har Libyen inget valsystem. I ett samhälle dominerat av stammar kan utformningen av valsystemet vara en fråga om krig eller fred. Ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar kan förstärka spänningar och splittring eftersom det innebär att ”vinnaren tar allt”.

Ett system med proportionella val däremot ger ett mer representativt parlament, men ett sådant valsystem blir svårt utan fungerande politiska partier som naturligtvis kommer ta tid att etablera.

För det andra har Libyen ingen valmyndighet eller någon annan oberoende institution som anses trovärdig. Det internationella samfundet kommer nu med snabba ryck ge stöd för genomförandet av valet. Erfarenheten visar tyvärr att internationella påtryckningar ofta leder till att valen hålls för tidigt och att det ofta sker utan en långsiktig strategi för att bygga upp nationell kapacitet att genomföra val nummer två och tre.

Det nya politiska systemet i Libyen bör fastställas genom en ny konstitution. Att utforma en konstitution är inte bara en fråga om principerna om maktfördelning, ansvar, mänskliga rättigheter och friheter på papper. Det handlar även om att skapa förutsättningar för demokratiskt deltagande i själva processen att utarbeta konstitutionen.

De mest framgångsrika och varaktiga konstitutioner är de som är ägda av folket. I ett land utan demokratiska traditioner är det mycket svårt – för att inte tala om tidskrävande – att få till ett sådant ägarskap.

Libyen är ett land som har stor potential för splittring, vilket gör det ännu viktigare att alla grupper blir hörda och att de känner det. Sydafrika framhålls ofta som ett exempel på en konstitutionell process där befolkningen kände ägarskap: där tog grundlagsprocessen efter apartheid flera år och detta i ett land med mycket bättre institutionella förutsättningar än i Libyen.

Det internationella samfundet bör ha stort tålamod och visa det libyska folket detta. Hellre än att rusa till val bör man uppmana att en bredast möjlig samlingsregering ska styra en bra tid framöver. I stället för att stressa en för snabb konstitutionell process där europeiska experter skriver libyernas konstitution, bör man uppmuntra till att landet styrs på basis av en interimgrundlag. På det sättet kan man säkra att Libyens nya politiska system utformas genom en process där befolkningen är med från början, där alternativ diskuteras, beaktas och där genomtänkta kompromisser ingås.

En sådan process kommer också att ge en möjlighet till att politiska partier växer fram genom en bred politisk process, snarare än genom snabba åtgärder för att mobilisera för ett nytt val.

Dessvärre visar erfarenheten att det internationella samfundet inte alltid har haft tålamod och därmed har resultaten inte bara varit positiva. När den internationella Afghanistan-insatsen blev utformad för nästan tio år sedan skedde det med en orealistisk tidtabell. På samma sätt har liknande insatser skett på Balkan, Irak, Östtimor, Haiti, för att nämna några.

Låt oss hoppas att i fallet Libyen kommer vi att få se en annan form av internationella insatser, som kommer tidigt men som också är långvariga.

VIDAR HELGESEN

generalsekreterare för det internationella demokratiinstitutet IDEA