Något har gått riktigt snett. Vårt sätt att leva gör oss sjuka. Vi vräker i oss depressions- och magsårsmediciner och stressar oss till utbrändhet. Sverige behöver en stresskommission, skriver läkaren Eva-Helen Ekström.

Kostnaden för sjukskrivningarna är nu uppe i svindlande 120 miljarder om året och 800 000 personer har olika former av sjukersättningar.
Göran Persson har i valdebatten lovat att halvera ohälsotalet på några år. Många har gjort tappra försök att förklara situationen.
Orsaken är att arbetskraften blir äldre, föreslår Riksförsäkringsverket och lägger huvudansvaret på arbetsgivarna. Alf Svensson föreslår att en del myglar med sjukskrivningarna och många håller med.
Annat var det förr, heter det. "Förr utarbetad - nu utbränd." "Nu löser man sina privata problem genom att sjukskriva sig."
Några kom med det intressanta förslaget att det måste bero på läkarna (!) att så många är sjukskrivna. Ibland är det arbetsgivarna som är bovar i dramat, liksom kvinnornas frigörelse.
För mig ter sig den offentliga debatten förvirrad och långt ifrån lösningar.

Jag har varit läkare i 26 år och företagsläkare i 19 år. Från första parkett har jag upplevt en fullständig förändring av sjukdomspanoramat.
Fram till för fem år sedan hade jag haft noll patienter med stresssjukdom. Därefter har jag haft cirka 200, som har den sjukdom som en del påstår inte finns.
Av Sveriges tio mest sålda läkemedel är nio, d v s 90 procent, mer eller mindre livsstilsbetingade. Depressions- och magsårsmediciner toppar. Blodtrycks- och migränmediciner ligger inte långt efter. Jag och mina kolleger är djupt oroade för denna utveckling och som saknar motstycke i våra yrkesliv.

Det är något som har gått riktigt, riktigt snett. Vi befinner oss i ett läge där vårt sätt att leva gör oss sjuka.
Många människor saknar mål i livet och är väldigt vilsna. Religionen lyser med sin frånvaro och har ersatts av pengar och prylar. Vi lider andlig nöd.
Hade jag inte upplevt utvecklingen själv, hade kanske inte heller jag trott att problemet existerade. Därför är det nödvändigt att lyssna på oss som sitter på parkett, som dagligen möter de stressade och utbrända.

Visst, bakom utbrändhetsdiagnosen finner vi både utarbetade medmänniskor, deprimerade patienter,
neurotiska individer och en och annan myglare.
Men att det i den gruppen finns en stor kärna av människor som lider av en ny skrämmande åkomma, som jag och mina kolleger aldrig sett tidigare - inte vet speciellt mycket om, mer än den erfarenhet vi själva skaffat oss, men som vi måste ta på stort allvar - om detta råder ingen tvekan.

Och de blir bara fler och fler. Människor som i de mest allvarliga fallen visar symptom från hjärna och nervsystem, invalidiserande muskelsvaghet, grav minnesförlust, förlamande trötthet, personlighetsförändringar m m.
De flesta är tack och lov inte så illa däran och återhämtar sig efter lång tid med rätta åtgärder. Bland annat är sjukskrivning helt nödvändig och den följs ofta av en för individen genomgripande förändring av livsstil, arbete och personliga prioriteringar.

Det vi säkert vet är att många är drabbade, att folksjukdomen nu hotar Sveriges ekonomi.
Konsekvenserna går knappast att överblicka i dag. Det är nödvändigt att ha en ödmjuk och prestigefri inställning utan
revirtänkande för att förutsättningslöst kunna analysera vad som orsakar detta nya tillstånd som hotar vår välfärd.
Vad ska vi då göra?
Först och främst måste alla inse att vi har ett gemensamt reellt problem.

Stressen är inget pseudoproblem som alltid funnits, men fått en ny rubrik. Jag påstår att situationen i landet är allvarlig och att stressen är ett relativt nytt fenomen i människans historia.
Sen måste vi sluta gissa vad som orsakar sjukskrivningarna och analysera situationen på ett professionellt sätt. Till detta krävs ett samarbete över många gränser, hur tungrott det än kan bli. Orsakerna till vår nya folksjukdom är komplicerad.

Regeringen bör därför tillsätta en stresskommission, som analyserar läget och föreslår lösningar på kort och lång sikt.
Den bör bestå av personer från samhällets skilda områden, människor som har viktiga personliga egenskaper, förmåga att lyssna, kreativitet, förnuft och erfarenhet, men saknar förutfattade meningar och revirtänkande. Det behövs ödmjukhet och mod för
att föreslå nödvändiga åtgärder.

Kommissionen bör drivas av topppolitiker och övriga delar av samhället bör vara representerade; arbetsgivare, fackliga företrädare, stressforskare, idrottsfolk, andliga ledare och kulturpersonligheter.
Drabbade som tillfrisknat kan säkert levandegöra för kommissionen vad det ytterst handlar om. Vi som möter de drabbade människorna har också många nödvändiga pusselbitar.

Tillsätt en stresskommission! I annat fall blir det bara gissningar från politiker och riksförsäkringsverk. Det har Sverige inte råd med.

Eva-Helen Ekström
leg läkare och företagsläkare