Paulina Neuding efterlyser (25/3) en hyfsning av den rättspolitiska debatten som hon menar har kommit att präglas av visionslöshet. Antingen av ”drakoniska förslag” utan hänsyn till integriteten eller den klassiska vänstersynen att brottsligheten enbart är ett socialpolitiskt problem. Hennes uppfordran är främst riktad till den nuvarande regeringen.
Och åtminstone i ett avseende måste en brist erkännas, nämligen att frågan om brott och straff i hög grad varit frikopplad från de djupare moralfrågorna även inom borgerligheten. Och är det så att man vill navigera visionärt är det där, i grunden, man måste börja. Vi är flitiga med att rätteligen förorda mer resurser till polisen och för den delen ibland också strängare straff. Men i den grundprincipiella diskussionen har borgerlig- heten varit svagare.
Låt oss vara tydliga: Ett fungerande samhälle måste göra sitt bästa för att uppsöka och straffa dem som bryter mot lagen. Dels för att skydda laglydiga men också för att upprätthålla ett signalsystem om vad som är rätt och fel. Och inte minst signalera att den enskilde normalt oavsett omständigheter är en moralisk person som har i sin makt att välja mellan rätt och fel.
Det är här vi stöter emot vänsterns ideologiska nervcentra. I de rödgrönas värld är det inte bara en tro – utan också en politisk nödvändighet – att den enskilde personen i första hand än en produkt av den sociala omgivningen och bara i andra hand har en fri moralisk vilja. För det är då samhällsingenjören kan träda in för att modellera om människors sociala liv på politisk väg.
Reducerandet av människan till en funktion av materiella omständigheter är en förutsättning för socialistiskt tänkande. Precis som Neuding påpekar är detta också utgångspunkten för kriminologen Jerzy Sarnecki och socialdemokraternas socialpolitiske talesman Björn Fries i deras inlägg (6/3).
Därför är kriminaldebatten ytterst en kamp mellan olika människosyner. För oss kristdemokrater är positionen klar: Människan är en moralisk varelse som hela tiden förhåller sig till rätt och fel. Och som måste förhålla sig till frågan om rätt och fel. Detta ställer henne, till skillnad från djuren, inför ett moraliskt ansvar.
Straff innebär en upprättelse för båda parter. Åt brottsoffret som får se omvärlden reagera och brottslingen ta ansvar för sina gärningar. Men straffet betyder också en upprättelse för brottslingen.
För den som har tagit sitt straff har sonat sitt brott och har med det återupprättats som moralisk person. Man har fått en chans att i andras ögon återinträda i samhället som en ansvarstagande person. Det är alltså en annan diskussion än frågan om straffets längd. Det handlar om straffet som sådant, dess vikt för ett civiliserat och i verklig mening moraliskt samhälle.
Kontrasten till vänsterns syn är tydlig: Den person vars brott enbart är en konsekvens av omständigheter – och som därmed inte har en moralisk förmåga – kan ju per definition inte heller sona ett brott. Det är klart att straffet som sådant utifrån en sådan utgångspunkt blir något främmande. Men kanske är det också därför som så många i vårt land har svårt att acceptera att den som sonat sitt brott är värd en andra, tredje eller fjärde chans i livet.
Men för brottsoffret är det stötande och för brottslingen är det förnedrande. Den som straffas – inte för att sona något – utan enbart för att förvaras bakom lås och bom, till skydd för andra, eller låsas in enbart för att vårdas – frånerkänns i och med det sin moraliska förmåga. Och därmed faktiskt också en stor del av sin värdighet. För om brottet inte kan sonas uteblir också brottslingens återupprättelse.
Frånvaron av straff blir i den meningen det grymmaste straffet av alla. Det blir en utstämpling ur den allas vår gemenskap som kulturellt och mellanmänskligt till stor del definieras av alla människors inre kamp att göra det rätta. I förhållande till sig själv, och i förhållande till sina medmänniskor.
Straff är ett nödvändigt inslag i rättsskipningen för allas vår skull. För allas upprättelse, men också för att vidmakthålla den människosyn som ytterst är ett värn mot den kalla materialism som vänstern ger uttryck för.
Den är en falsk humanism, den som öppnar för en statsmakt som i frånvaron av människors fria vilja ges ett allomfattande ansvar att lägga samhället till rätta. Det är också denna vänsterdröm som genomsyrat flera socialvetenskaper alltsedan 60-talet och inte minst kriminologin och sociologin.
Visst är det dags för borgerligheten att svara upp i den debatten.
GÖRAN HÄGGLUND (KD)
socialminister och partiledare
