Kommer den arabiska våren att göra människor friare? Det är långt ifrån säkert. Människorna i arabvärldens erfarenhet av den fria marknaden och det kapitalistiska systemet – på sikt nödvändiga för uthållig tillväxt och politisk stabilitet – är långt ifrån odelat positiv. Under sådana förutsättningar blir det svårt för en fri marknad, och för det välstånd och den stabilitet som en sådan för med sig, att etablera sig i regionen.

”Frihet, demokrati och bättre ekonomiska förutsättningar”. Det var slagorden för de arabiska protesterna då de spred sig från Tunis till Kairo. I Väst skulle många associera en rörelse för frihet med liberalisering och friare marknadsregleringar. När allt kommer omkring utgjorde den typen av åtgärder ett recept för framgång i de forna östeuropeiska diktaturerna. Kravet på mindre statlig inblandning framstår därtill som en naturlig reaktion mot de regimer vars statsapparater varit ökända för sin oändliga omfattning. I Nordafrika, som just nu stabiliseras efter den arabiska våren, är verkligheten emellertid en helt annan.

En av de viktigaste orsakerna bakom protesterna i mellanöstern var ekonomiskt missnöje. Människor i regionen upplevde frustration över sin egen situation, framförallt i förhållande till den välbeställda och korrupta makteliten. Den vidsträckta korruptionen triggade önskemål om omfördelning av resurser. Den rådande uppfattningen i regionen tycks därför idag olyckligtvis vara att ”en god stat är en stor stat som omfördelar resurser”.

Denna reaktion har också en historisk förankring. Under 1980- och 1990-talen upplevde många människor i arabvärlden hur deras levnadssituation drastiskt försämrades till följd av ett antal hastiga marknadsliberaliseringar. Reformerna uppfattades som gynnsamma för den korrupta eliten, men som skadliga för den breda befolkningsskaran. 2005, då Mubarak var vid makten, utgjorde de arbetslösa 9,2 procent av Egyptens arbetsföra befolkning. 20 procent av befolkningen levde under fattigdomsgränsen medan ytterligare 20 procent befann sig på denna gräns. Revolutionen på Tahrirtorget bör bland annat betraktas som en direkt följd av dessa siffror.

Det är således förståeligt att få människor i regionen idag ser något naturligt samband mellan högre välstånd och reformer som underlättar för en fri marknad.

Attityderna i Libyen bör förstås utifrån ytterligare ett perspektiv; avsaknaden av erfarenhet från en fri marknad. Under Ghaddafis tid vid makten svällde landets offentliga sektor till groteska proportioner. 75 procent av den arbetande befolkningen var offentligt anställd medan privata investeringar beräknats ha utgjort ofattbart låga 2 procent av BNP. Siffrorna säger något om hur svårt det kommer bli att stimulera privat företagande i landet.

Förutom de allmänt dåliga eller obefintliga erfarenheterna av en fri marknad, har mötet med det moderna, kapitalistiska systemet dessutom kolliderat med en traditionell, muslimsk livsstil. Med 1930-talets upptäckt av olja i den Arabiska gulfen etablerades det moderna kapitalistiska systemet i området. Lokalt uppfattade många de nya influenserna som direkt oförenliga med islams påbud. Det är knappast förvånande att islamistiska grupper med en socialistisk välfärdsagenda attraherat massorna. I dag kan det Muslimska brödraskapets framgångar förstås som en förnyad strävan i riktning mot en panislamistisk struktur, som motvikt till den västerländska kapitalismens inflytande.

Varför ska vi bry oss om de svårigheter som väntar Mellanöstern och Nordafrika? Dels på grund av de uppenbara skälen; att värna handelsförbindelserna och att hjälpa Europas närområde att nå tillväxt och stabilitet – också för vår skull. Dessutom bör vi från ett säkerhetspolitiskt perspektiv ställa oss frågan om vi har råd att inte bry oss om utvecklingen. Ekonomisk frustration utlöste den arabiska våren. Vilken vinter väntar om dess utgång inte resulterar i ökat välstånd?

Förr eller senare kommer regionen att drabbas av post-revolutionär besvikelse, vi ser redan tecken till detta i Tunisien och Egypten. Utan märkbara förbättringar i människors vardag är risken uppenbar att situationen förvärras ytterligare. Enligt en rapport från The Institute of International Finance beräknas Egyptens årliga tillväxt falla från 4,4 procent år 2010 till – 0,5 procent 2011. Bara det senaste året har landets ekonomi backat med – 2,5 procent. Om bristen på utveckling fortsätter är det sannolikt att regionen präglas av en massiv utvandring. De som saknar ekonomiska medel för att utvandra blir kvar i länder som riskerar att präglas av ilska och frustration, ett farligt scenario i samhällen som redan lockar många till olika former av extremism.

Den arabiska våren måste leda till att människorna i Mellanöstern och Nordafrika själva väljer sina framtida styrelseformer och ekonomiska system. Om Väst alltför ivrigt marknadsför sina reformer växer risken för bakslag. Radikala och snabbt genomförda marknadsreformer kan öka klyftorna och rikta ytterligare missnöje mot värdefulla idéer om den fria marknadens fördelar.

Vi bör bistå befolkningen i regionen med fakta och information om olika ekonomiska modeller och uppmuntra till en lokal diskussion om detta, och aldrig avstå från att hjälpa till på mottagarnas initiativ. Men det är ytterst deras framtid som de själva måste tillåtas forma.

Ingen vill vara bäraren av dåliga nyheter i tider av hopp. Men vill vi avvärja en negativ utveckling i Nordafrika och Mellanöstern måste vi förstå att sätta förhoppningarna på en realistisk nivå.

SUSANNE TARKOWSKI

ägare av Libyenbaserade Shabakat Corporation och författare till rapporten Utvecklingen efter den arabiska våren -Från kleptokrati till kapitalism? (Frivärld) som släpps 19 september

KATARINA TRACZ

projektledare, Tankesmedjan Frivärld